vid teknikens under. Numer skriver man=jag inte så många brev som skickas med posten. Egentligen är det nog bara tre i den närmaste omgivningen jag skriver till. Och den ene svarar nästan med vändande post, om man hör av sig. En skriver jag snigelbrev till just för att inte få svar med vändande mail, det har visat sig vara bäst så. Och så en mycket avhållen person som inte har dator alls. Och jag satte mig i dag och skrev en vanlig A4 med så läslig handstil jag kunde prestera och stoppade i kuvert och ganska snart kände jag lite otålighet över att inte ha fått svar. Bisarrt är ordet.

I övrigt kan jag säga att dom stackars penséerna, som jag tjatade om när jag planterade dom, nu verkligen fattat vad som gäller. I dag tyckte jag att dom hade växt en cm för varje gång jag tittade på dom, prunkande är ordet.

Och väckarklockan är satt. I morgon får vi åka en lite längre bit bort för att gå i kyrka. I närområdet satsar man på glad musik i påsktid. Inget ont om glad musik, men om nu texterna i morgon handlar om hur den Uppståndne möter sina lärjungar i bröd och vin, så känns det som ett naturligt alternativ för oss sentida efterföljare också. Här och nu. Det där kultiska presenset som jag tjatade om innan. Fast maken är lite stressad förstås eftersom vi inte brukar åka just dit, så hur dom nu har det med sin handikappanpassning återstår att se. Förtröstan, säger jag. Lätt för mig att säga, eller kanske inte så lätt heller, men jag är beredd att försöka hitta en lösning när vi kommer dit.