en stund på eftermiddagen har sina nackdelar. Att det tar en stund innan jag är uppe vid ytan igen. Det var väldigt påtagligt i dag. Jag slocknade nånstans i allt matlagande som ständigt pågår på tv och efter en dryg timme vaknade jag igen och nästan omedelbart ropade maken och ville ha nånting uträttat, nåt han tänkte sig att jag omedelbart skulle kunna trolla fram med datorns hjälp och riktigt så enkelt var det inte. Och jag satt där, med min kliande hals och mitt trötta huvud och kände allt ansvar som vilar på mig. Allt det som ska göras, allt maken vill ha och behöver, min ensamhet mitt i allt det. För om jag blir krasslig får han inte det han vill ha. Och nu ligger Påsken framför oss, det är inte bara mat som gäller, det är årets största högtid på så många plan, och det betyder praktiska saker också.

Men jag reser mig upp igen. Och igen. Så gott jag kan. Med eller utan tryck över bröstet.