Yngste ringde sent. Och eftersom jag är en omtänksam mor – då och då iaf – så sa jag att jag ringer upp. Men då ville inte telefonen från helvetet vara med, den påstod att den blev ‘ansluten’ och det betyder att den inte fungerar alls. Och jag försökte igen. Samma meddelande. Och sen försökte han och den blev fortfarande ‘ansluten’. Och sen högg jag mobilen, som trots att den var laddad, bara gav upp. Och sen, efter lite trassel till och på femtielfte försöket kändes det som, fick vi kontakt. Och under tiden höll maken på att borsta tänderna och behövde lite assistans av olika slag, i sht eftersom det hände något distraherande och det här ringandet distraherade honom enormt eftersom han verkligen ville veta hur det var för Yngste.

Men han har installerat sig i sitt tillfälliga boende och det verkar utmärkt och han hade hunnit med en massa saker, i morgon börjar hans nya liv vid nio, ganska tidigt – eller väldigt tidigt, beroende på hur man räknar och ev schemalagda aktiviteter mellan 14 och 23, låter mastigt för mig, men vi får väl se. Och jag har förstås en lättare attack av ängsliga moderskänslor och hur i all världen ska det gå i näst största staden, och sen tänker jag att när jag var i hans ålder hade jag två barn och tyckte jag var himla kompetent. Det gäller att behålla nån sorts perspektiv.