Det händer, i sht på lördagar, att jag av pur oförmåga att ta mig samman låter nattens fläta vara som den är och tänker att – jo, men jag ska ju ändå tvätta håret i dag. Visst, efter sju i kväll, så det kunde kanske hinnas med att kamma lite innan dess. För det är ju, som med så mycket, en väldigt mycket bättre känsla när man ändå gjort det, inklusive tandtråden och tungskrapan och eltandborsten. Dagen får liksom mer struktur i kanterna för ett kontrollfreak. Precis som jag egentligen vet att det blir så mycket bättre resten av dagen om jag får till morgonpromenaden, den som just nu inte är ett alternativ. Men jag försöker skapa en mental bild åt mig själv att börja sen, då när man inte behöver riskera att slå ihjäl sig. Fast jag tror också att min enda ynka svimning där i augusti gjorde mig rädd, och det kan jag ju inte låta begränsa mig. Jag får helt enkelt vara lite mer vaksam hur jag hanterar trötthet och kroppen.

Jag har väl inte så breda marginaler, helt enkelt, men samtidigt blir det så mycket bättre att utmana sig lagom mycket. Ständigt detta lagom. Hur och var det nu finns. Jag letar vidare. Kammad och tandborstad.