för sent kom jag. Tobaksaffären hade stängt två, jag trodde tre. Så då var det ju tur att jag hittade en alldeles ny ask i går i ryggsäcken som Yngste skulle låna. Han har åkt söderut, juniorhockeyVM, hoppas vi vinner. Och att han och ryggsäcken kommer hem oskadda.

Och i dag hade jag ingen notering på matschemat, det var nästan oöverstigligt just där och då. Men jag tittade på listan över grejor i frysen och det fanns en påse vi mycket väl kunde äta. Lättnad. Och brysselkål fanns det i grönsakslådan. Efteråt en ganska rejäl bit chokladtårta. Jag fryser i dag, sidanlångkalsongerna på inomhus också.

Och varför skriver jag? Mest för självterapi, skulle jag nog säga. Långvarig, skulle kanske någon annan tycka, inte mycket händer i mitt liv, men alla kan inte upptäcka Amerika eller penicillinet varenda dag. Det händer att jag tänker särskilt på någon när jag skriver, antingen någon jag träffat irl, eller någon som jag enbart har en bild av via ord. Men mest för mig själv. Och fortfarande händer det att jag hör rösten över axeln – ‘alla tycker du är löjlig’, men jag tänker att så må det vara då, jag tror inte riktigt att det är sant, om det är så får jag leva med det också. Och trots allt finns övertygelsen att vi nog är en ganska många som är ganska lika, löjliga eller inte. Jag kan bjuda på det. I dag och sen.