tänka igenom året som gick. Det känns som om det är negativt att skriva att bland det bästa under året är nog det här med avlastningen, jag menar det har knappast fungerat klockrent i makens värld, en hel del trassel och för mig är det nervöst varenda gång det ska komma besked om det blir. Men ändå – känslan att få gå i egen takt, att även om jag kollar klockan när det är makens medicindags så är det inte mitt ansvar just där och då, att ha fått vara i den vackraste kyrkan, att ha fått möta flera mycket avhållna. Och dit hör förstås resan till Riga, att det blev av, stor tacksamhet.

Barnen – tacksamheten när jag ser dom. Och deras barn, hjärtat värms. Och lilla allra minsta, som satt i mitt knä i går och plötsligt fäste den suddiga blicken och log – jag vet att dom inte kan i hennes ålder, men hon gjorde det.

Sorgen – makens morbror som dog vid hög ålder, allt runt omkring.

Tröttheten – som ibland nästan överväldigar mig. Att jag inte riktigt orkat och vågat fortsätta mina morgonpromenader under hösten. Att det ibland varit nästan oöverstigligt bara att laga mat, men jag har gjort det, och matlistor är en lättnad. Den dåliga sömnen.

Jag orkar inte riktigt tänka över och systematisera det som hände – jag orkar inte heller riktigt tänka på att ett nytt år kommer, nya utmaningar säger de mer energiska, jo tack, den som inte ens klarar de gamla. Vad gör man då? Ett steg i taget. Och ett till. Jag vet inte vad jag hoppas, jo jag vet vad jag hoppas för alla andra. Faktiskt. Men jag hoppas nog inte så värst, det finns inte så mycket, oavsett om andra kan tycka att det är fantasilöst eller inte tillräckligt mycket förtröstan av mig. Trots väldigt lite hopp står jag ändå här, tar mitt ynka steg framåt. Det får räcka.