– funderar jag förstås på. Vad som ligger framför oss. Han, minnesexperten som jag var lite skeptisk inför, han menade att vi ägnar för mycket energi åt att fundera på vad som varit och vad som ska komma. För mycket jämfört med vad då, tänker jag. För det hjälps inte, jag funderar. Och maken är bekymrad, han tycker att hans korttidsminne är försämrat. Och jag kan bara i all stillhet hålla med, det gör jag inte högt, nej. Men jag tycker han har rätt. Och självklart bekymrar det mig. Han är så hårt drabbad ändå, jag skulle önska honom att få behålla sig själv, det han har kvar. Men jag kan inget göra, ingenting.

Och jag försöker både att tänka framåt och samtidigt att hålla tankarna i styr. Det går inte alldeles strålande. Ingen vet vad som händer nästa dag eller nästa timme. Jag kan bara be om kraft att ta emot det som kommer. Jag önskar mig tålamod och acceptens. Och jag tänker på textens ord – ‘hon ler mot dagen som kommer’. Kanske inte hela tiden. Nej. Men i morgon är en annan dag.