november 2013


har brett ut sig på uteplatsen. Alla plantorna är satta i krukor, allt är sopat. Soporna är sorterade, kartonger och lådor slängda. Alla lampor i alla ljusstakar fungerar, adventsstjärnorna är kollade och bytta. Ljus är satta i adventsstakarna. Fönster är putsade på utsidan efter allt blåsande. Lördag em sätts allt fram. En blå hyacint – hoppas jag – är nedtryckt i en röd och gyllene kruka på matbordet. I morgon kan jag rentav ta fram dammsugaren. Nu är det redan för mörkt, när jag satt på uteplatsen tändes utelamporna.

Och jag är ganska nöjd och lite trött. Grannen under har satt sin gran i sin inglasade balkong, men granen hör ihop med Jul för mig, den alltid gröna trädet som påminner redan vid Jul om korsträdet, Långfredagen. Medeltida kors i triumfkrucifix var oftast gröna. Allt hänger ihop. Men Jul kan jag inte fira förrän det är Jul och sen är det flera veckor då jag gläder mig åt just den helgens budskap och så länge har vi kvar det som plockas fram till julafton. På söndag börjar Kyrkans nya år. Nya möjligheter. Att förbereda sig för Honom som kommer.

Som bekant. Ingen människa är en ö. Eller möjligen en ö som det gemensamma vattnet skvalpar runt. Och bara så att ingen ska tro att jag är omgiven av särskilt hårdhjärtade egoister. Det är jag inte. Däremot rätt vanliga människor med ganska vanliga liv, man har knappt tid för det som är det egna pysslandet. Det förstår jag helt.

Och jag är van, sen ca fyra års ålder, att tänka och tro att jag klarar det mesta bäst själv. Många växer från den omnipotenta attityden, jag har inte riktigt gjort det. Jag har svårt att be om hjälp. Ibland kommer hjälp alldeles oväntat, t ex när maken och jag var i Rom sista gången (för det var det allt) och maken bara inte orkade ta ett steg till mot boendet, där han stod mycket sent på kvällen mitt i en glest trafikerad gata. Han kunde bara inte röra sig ett enda steg till trots att jag bönföll honom, nästan alla hade snabbt rusat från oss med sina rullande väskor och porten in till boendet hade slagit igen innan jag ens hann se var den var. Och då kom en bil med en man, som hade en rullstol i baksätet, och någon – inte jag, utan också en hjälpande ängel – stannade honom och han körde maken i sin bil de femtio meterna som behövdes och lät honom låna rullstolen in till vestibulen. Det var ett mirakel. Det hände oss.

Sen har jag varit med om att hjälp har erbjudits och togs emot med stor tacksamhet, jag vågade avvika från min egen ensliga väg, men det skulle jag inte gjort. Mycket senare fick jag veta vilken belastning vi inneburit. Och jag tar till mig det, jag vill aldrig mer råka ut för att vara orsaken till någon annans uttröttning. Och jag kan aldrig vara säker på att det inte skulle hände med vem som helst. Så när det händer att hjälp akut behövs så tar jag emot och tackar varmt, men jag vet att jag aldrig kan be om något. Nästan aldrig, för säkerhets skull.

att vakna på. Själv hade jag tur, maken sov länge, till sex i morse, och jag somnade om och vaknade av mig själv vid halv åtta och gick upp då. När jag står i badrummet hör jag ett extraljud och det tar ett par sekunder innan jag fattar att det är telefonen som ringer. Den som på nätterna står två dm från makens öron. Så jag störtar in i sovrummet och sliter till min eländet och trycker svara. Ingenting hörs i luren. Och ute i badrummet hugger jag glasögonen och läser på skärmen – okänt nr och upplysningen att samtalet var anslutet. Ehhh?? Och eftersom jag inte kan svärdotterns nr i huvudet och det skulle teoretiskt sett kunna vara dom, bf var i tisdags, så vi väntar med lika delar entusiasm och ängslan, och det gjorde mig lite angelägen. Så jag testade att ringa upp tillbaka, signalerna går fram och sen blir det upptaget. Jag avvaktar några sekunder och gör om. En mansröst svarar ett långt ‘jaaaa’ och jag hinner känna paniken slå till, röstläget var precis som någon jag känner när vederbörande är berusad, men fortsatte sen på lätt skånska. Och jag förklarade att eftersom jag blivit uppringd nyss så ringde jag tillbaka nu. Och den okände skånske lätt berusade (tror jag faktiskt trots att det var 07.45) svarade att han ‘nog halkat på knapparna’. Mmmm. Och var inte helt villig att lägga på omedelbart heller utan kunde tydligen tänka sig att prata vidare. Det tänkte inte jag.

Och när jag kollar på eniro får jag inte fram någon abonnent. Får väl vara så då. Men oss lyckades han stressa.

som plockade ner sin stilfulla svartvita uppmaning att dricka margarita, dom har nu fått upp en ny text i den svarta ramen – ett recept på ‘kladdig kladdkaka’ believe it or not. Och bredvid har dom tejpat upp ett A4 – med små eleganta svarta tejpbitar – med ungefär texten ‘tänk om jorden är paradiset och vi inte vet det – lev nu’, så dom har alltså blivit nykterister, begivna på kladdkaka och skaffat sig nån konstig religion. Allt i sobert svart / vitt. Jag avvaktar.

om kommande svårigheter? Knepig fråga som just nu mal runt i mitt huvud. Det finns naturligtvis mycket svårare frågor än just min, men för mig ser det ut så här just nu. Maken och jag ska ju bort nästa helg. Efter mycket om och men. I dag fick jag veta att hissen upp till söndagens gudstjänstlokal har säckat ihop och den är väldigt gammal och väldigt speciell, går inte att laga och kommer inte att vara utbytt till nästa söndag. Det är tre våningar upp, ca fyra meters takhöjd, alltså långa trappor. Och jag minns inte riktigt hur dom ser ut. Finns det räcke på båda sidorna? Svänger trappan? Åt vilket håll? Maken kommer förmodligen upp, men kommer han att komma ner? Han skulle möjligen kunna gå baklänges ner, men då skulle vi nog behöva öva på det. Och om jag börjar öva honom på det, så vet han om eländet tio dagar i förväg och kommer att ängslas alla dagarna. Och tjata hål i huvudet på mig.

Och det är inte helt enkelt att be om hjälp. Dels för att det inte är min bästa gren alls, och dels för att det har hänt att jag har fått hjälp och sedan efteråt fått veta hur obeskrivligt jobbigt det var att hjälpa till. Då höjs ens tröskel för sånt, kan jag säga. Så just nu har jag lite ont i magen.

Eftersom jag påbörjade försöket att få till ett giltigt leg för svärmor med att betala 400 spänn i augusti till Skatteverket, så börjar jag tycka att det snart kunde vara klart. Om man säger så. I går hade jag samlat tillräckligt mycket energi och irritation för att ringa handläggaren. Inte inne, skulle finnas i dag efter 9. Mmm. Så jag ringde 9.45. Och då var meddelandet att han återkommer fredag 9. Då blev jag så upprörd att jag lade på. Men efter en stund hade jag samlat ihop mig tillräckligt för att ringa växeln och kopplas till annan handläggare. Det var förstås kö, men efter några minuter kom jag till växeln som kunde knyta ihop mig med handläggare. Och jag uppgav ärendenummer och fick ganska snart besked att det blivit beställt 18 november, så ‘om ett par dar’ ska det komma avisering till svärmor. Fint. Och sen får vi ta en sväng till närmaste större staden då.

Så vad ni gör, se till att ert leg inte går ut. Svärmor har aldrig haft körkort.

i kväll. Lätt irritation över ömma modern. Och jag kan bara säga att han är en fantastiskt lojal och ömsint man, det är han. Vi påminde oss den där gången när han var hemma från rehab på besök och sa, med en öm blick på mig – ‘och under denna tid finns det ändå en som besökt mig varje dag’ och svärmor sa – ‘men så fantastiskt! Vem då?’ – och då blev maken riktigt sur. Det är inte helt lätt att gifta in sig i en tät familj, om man säger så, men svårigheterna har inte berott på maken. Vi har ju vid det här laget varit gifta ungefär sen Karl XII bars hem över fjället, men för svärmor är jag fortfarande nån som tittat in lite hastigt. Och detta trots att jag framfött hennes fyra barnbarn. Nå ja, livet är som det är. Och i morgon är det en ny dag. Troligen.

och öronlappar och sadelskydd på cykeln och sidenlångkalsoner under kastade jag mig oförfärat ut i omgivningen. Och sen var det lite stirrigt när jag äntligen tagit kölapp vid postdisken och jag skulle hiva upp telefonen ur fickan för att få tag på paketnumret och självklart tappar jag telefonen i stengolvet och den far i tre olika delar åt alla håll, tack och lov nästan ingen kö ändå, så jag får förtvivlat pressa ihop den igen och trycka på den och trycka låskoden och jo då, den var lite sur, men den behagade spotta fram numret. Och jag fick mitt paket. En gigantisk låda för makens enkla rakvatten och min lilla kräm med solskyddsfaktor 40.

Och om någon undrar, det här med gravstenen har varit mentalt obekvämt. Jag är enda anhörig, jag är ju det. Mina äldre halvbröder är döda, den ene åt ihjäl sig och den andre drack ihjäl sig. Och om någon tycker att det låter opassande så visst, men det är en kort och korrekt beskrivning. Och den äldste skulle aldrig i livet ha betalat något för nånting alls, den saken är klar. Och jag hade verkligen önskat att den yngre hade fått vila i just denna grav, men den kvinna han var gift med i ett par korta, ganska olyckliga månader, framhärdade i att han skulle kremeras och strös i minneslund och hon hade ju den juridiska rätten att bestämma. Så att jag skjutit upp det här har många skäl, alla är inte rationella. Det finns mycket mörker bakom skenbart enkla beslut ibland.

– åtminstone tycket jag att det är kallt, ett par minusgrader gillar jag, fast utanför mitt fönster var det -0,6 i morse, lite glädjekalkyl där tre våningar upp under tak.

Men jag har tagit mig samman och beställt den färska skinkan till 9 december och så ringde jag till kyrkogården där mina föräldrar vilar. Jag fick ett brev för över en månad sen om att stenen hade rasat och att jag ombads åtgärda detta. Och eftersom det inte är så sannolikt att jag lastar spett och skottkärra i bilen och åker 45 mil för att försöka pyssla själv, så har jag nu ringt och hyrt en lämplig firma som ska fixa under våren. Som mannen där sa – ‘vi hade -10 i natt så säsongen är slut för att göra sånt’ och det är väl klokt. Och pappren är ifyllda och ska skickas in. Och jag har lastat skräp i två svarta plastsäckar fvb tippen, men jag ska diskutera ett av utplockande ur Yngstes rum också, kanske en säck till. När man nu ändå åker. Fast inte i dag.

så länge ens mamma lever. Tydligen. Fick maken erfara i dag. Han berättade för sin lilla mamma att han varit hos tandläkaren och lagat och hon sa omedelbart – ‘men då borstar du inte dina tänder ordentligt’ och maken gick i taket och förklarade länge och omsorgsfullt för henne hur energiskt han borstar tänderna, tandtrådsbygel och den lilla borsten mellan tänderna, den som ser ut som en minimal flaskborste och sen den vanliga tandborsten. Han kan inte använda elektrisk för det blir för komplicerat för honom, men borstar, det gör han.

Och jag blir jätteirriterad på den här reklamen för en ny sportig jordantandborste, för han som gör reklamen kan inte borsta tänder. Han ska bara se snygg ut. Här borstar vi. Och vi fick båda beröm för våra tandkött, om vi nu ska vara personliga. Och själv använder jag tungskrapa också. Så det så. Och numer har jag inte ens geografisk tunga.

« Föregående sidaNästa sida »