av nån sorts ordning. När man tror att man har lite koll åtminstone. Och ändå vet jag att jag har två, i min värld, lite hektiska veckor framför mig. I morgon till Tvåan efter kyrkan och mat. Måndag lämna bilen tidigt – ja, jag valde själv, men ändå – tidigt, och sen telefonmöte. Svärmors ev leg:s ev ankomst svävar förstås också i tiden och bilen blir säkert inte klart förrän tisdag em tidigast. Behöver man eg kunna rulla ner rutan på förarsidan? Jo, man behöver nog det ändå. Och så en del fixande och pysslande inför resan på fredag, om allt nu stämmer. Alla detaljer som snurrar i huvudet.

Men ändå – första Advent är ändå en sorts ny början, det nya kyrkoåret, och samtidigt fortsättningen på kampen, livet. Att hålla blicken fäst mot målet långt borta, och ändå arbeta med det dagliga, de dagliga mötena med människor, både direkt ansikte mot ansikte, men också här och indirekta möten över tid och rum. Att behålla ett öppet sinne för det som inte omedelbart förstås, att kunna räcka en kärleksfull hand om så behövs. Och när behövs inte det? Mer kärlek, mer förståelse. Det önskar jag oss. Ett nytt år. Gott så.