kan man säga, sammanfattningsvis. Det här när huvudet alldeles för ofta känns som om det mest är rotmos därinne – och jag har alltså inte ätit rotmos sen Hannibal gick över Alperna, så det är enbart en känsla. Och jag tappar ord, det är inte alls behagligt. Och framför allt skulle jag verkligen önska maken att ha en roligare fru, för särskilt rolig är jag inte att leva med. Jag förstår det. Att kunna sprudla lite mer i vardagen, det skulle vara grejor det. Fast när jag tänker efter är det nog rätt länge sen jag var sprudlande, om ens nånsin. I så fall ingår det i allt jag glömt.

Och jag börjar fundera på om jag skulle skicka julkort, riktiga, i år. Det är så länge sen att omgivningen inte kommer att tro sina ögon. Det är bekvämt med nätet, visst, men riktiga färdigutskrivna papper i brevlådan är ändå annorlunda. Jag gissar att det inte blir av.

Och det hugger i hjärtat när maken ligger i sängen och säger – ‘jag skulle vilja ta hand om dig’, och jag vet att han menar det, och jag vet också att aldrig nånsin kommer nån att ta hand om mig. Min tro på Gud och änglar och helgon är djup och tacksam, men det hindrar inte – faktiskt – att jag då och då saknar den ömsesidiga mänskliga relationen, där man tar hand om varandra. Och jag är verkligen inte otacksam mot goda vänner, inte alls, men den vardagliga ömheten, den där någon annan kan gå ut med soporna, den saknar jag. Mycket.