fredag, 15 november, 2013


– rutinerna. Jag höll precis själv på att missa dagens sista antibiotika, den jättestora turkosa. Men nu är den nedsvald. Och jag misstänker starkt att man i går – trots den påminnande lapp jag har med och klistrar på medicinskåpet på boendena – glömde att ge maken hans smärtstillande. Han hade haft väldigt ont i natt, sa han, och det fanns en tablett för mycket på kartan. Så kan det hänga ihop. Och jag kan givetvis inte garantera att allt fungerar, trots mina försök att underlätta. Bättre lycka nästa gång s a s.

Och jag tänker på alltings bräcklighet. Maken undrade, när jag hämtade honom, om jag såg D sitta i samlingsrummet, men det gjorde han inte just då. D och vi råkade ha barn i samma klass, då för väldigt länge sen. Och senare råkade D ut för – jag minns inte exakt varför – men hans njurar gav upp, och efter dialys under ganska lång tid, visade det sig att hans hustru kunde donera en njure, men det är rätt länge sen det också, och nu hade tydligen ytterligare problem tillstött.

Och i morgon tänker jag mig att jag ska baka en halv sats bullar, lilla hittills minsta kommer en liten stund och hon gillar bullar. Tårta har hon inte fattat charmen med än, men bullar. Så då får väl en ansvarstagande farmor ställa upp med bullar.

Som vanligt kom jag i väg lite sent, tjugo i tolv satte jag mig i bilen, då hade jag varit en vända i kyrkan. Förstås. Och tänt ett ljus. Och ofta tänker jag på Teodor Kallifatides, som berättade om när han var i Grekland och tände ljus för sin far och han knölade ner mycket mer pengar än vad som stod på skylten och vaktmästaren försökte hejda honom, men han svarade – ‘det är för min far’ och då nickade vaktmästaren bara förstående. Ungefär så.

Och resan hem gick bra, enda irritationsmomentet var att vänster fönster plötsligt inte går att öppna. Om jag åker långt händer det att jag öppnar fönstret och tänder en cigarill och blåser ut röken genom fönstret. Det har jag lärt mig av någon annan. Men det gick alltså inte.

Och maken hade haft det så bra man kan begära. Äldste och hans familj hade tittat in mitt på dagen och det var han mycket glad för.

Så nu är vi tillbaka med alla saker i ordning igen – hoppas jag – dvs allt är inte upplockat ur väskorna, men det ordnar sig. Jag hade köpt en rejäl bit parmesan manuellt och var sin frukostmugg, som jag tänker att vi ska använda på söndagarna, maken och jag. En stilla markering av fest.

– som biståndshandläggaren sa när maken varit en natt på avlastning för ett år sen -‘känner du dig utvilad nu?’ – och svaret är – ‘nja, inte alldeles’. Fast jag är glad och tacksam för mina två dygn här och nu. Värdinnan hade en tidig tid att passa, så vi var uppe tidigt och drack juice och åt var sin tallrik fil nästan under tystnad, stillsam musik i bakgrunden. Och sen piffade jag hjälpligt till mig och har gått en promenad utefter sjökanten, nästan ut till fyren och så tillbaka. Svagt solsken, gräsänderna som simmade, milt ljus över vattnet. Och så upp genom de smala gatorna. Jag kom ihåg när maken och jag och Yngste överraskades av ett hällregn och plötsligt möttes av allt vatten som strömmade från torget ner mot sjön, plötsligt var trottoaren den gången täckt av en dryg dm vatten och vi sökte skydd så gott vi kunde. Alldeles annorlunda nu, på alla sätt.

Och jag vet verkligen inte alls hur det ser ut i morgon eller framåt. Och jag sörjer och är tacksam. Samtidigt. Och någonstans bär jag gårdens Mässa med mig. Stjärnhimlen utanför den lilla kyrkan, den vackraste porten som så många öppnat före oss, guldet som glimmade i Guds Moders mantel – och så den enkla sången under valven, rösten som har en så speciell klang, makens och min vän sen många år, uttrycksfullheten i det skenbart enkla. En spegel av himmelen.