som på sina håll knappast märktes, fast just här var det inte riktigt så. Men i vilket fall, den triggade igång det närvarande mörkret, det där som jag nästan alltid håller en bit bort i vardagen. Minnet av att känna sig alldeles utlämnad och övergiven. Det känns inte alls bra. Jag tittar på den tappra hojan som bor hos oss, den har just bestämt sig för en ny omgång knoppar, och jag förundras över växtkraften. Att den orkar. Jag orkar inte. Men så är det inte precis någon som förväntar sig att jag ska blomma heller.

Just nu känns det som om det inte finns någonting som ligger framför mig. Jag vet ändå att i morgon träffar jag tre av dom yngsta i min närhet och om en månad finns det – om allt går väl – en alldeles ny liten människa som bär också delar av mig och mitt. Jag vet. Och jag är tacksam. Och ändå, samtidigt, är tomheten betydande här inne. Så fort allt har gått. Att se sig över axeln och se att ingenting blev rätt. Förlorade borttappade pund eller talenter som det heter numer, knappast mer uppmuntrande. Man ska inte fråga, jag vet det, men har det nånsin hindrat? Blev någonsin något bra? För någon i just min närhet?

Och jag fick nån sorts försäkringsbesked häromdagen. Om jag dör först får maken 1 700 kr/ månad i fem år.