i morse. Varmvattnet flödade och strömmen fanns. Sen fick jag veta att i ett par av villaområdena i vårt lilla samhälle så hade elen försvunnit i går. Stackars dom. Men jag är oändligt lättad att den var kvar här. Och makens äldsta morbror har tydligen ingen ström. Usch.

Och det står en man och pysslar redan med balkongtaket, det som blåste bort i går inför mina ögon. En helt surrealistisk situation, jag stod där ute med telefonen i högsta hugg och gastade som en reporter på CNN eller så – ‘men nu lättar det, nu bara flyger det i väg’. Jag ska köpa lite mer jord till ljungplantan som jag lyckades rädda ändå. Och jag känner så tydligt i dag att adrenalinpåslaget tog en del i går. Och ni som slapp helt och hållet, var bara glada. Äldste hade tydligen varit ute och ägnat sig åt hjortarna han råkar vara granne med. Där föll det träd och betedde sig.

Samtidigt var det märkligt, det svarta hålet som liksom öppnade sig för mig också. Kaoset som mest fanns inombords, men väldigt nära ytan. Alldeles för nära.