– men ändå, vi sjöng completoriet, nattbönen, i kväll, maken och jag. Och det är mer än tio dagar sen det gick senast. Om det ger nån sorts förhoppning inför nattsömnen vet jag inte. Grannen snett emot kom upp en stund på eftermiddagen och vi satt och pratade en stund. Hon har avvecklat sommarboendet nu och återkommit, bra. Jag hade lyckats glömma hennes dörrkod över sommaren, men nu har jag lärt mig igen. Men när hon hade gått slocknade jag i soffan förstås.

Och i morgon ska vi då lämna ‘kompletteringen’ som det så vackert kallades till svärmors legansökan. Jag hämtar tappra Tvåan och gissningsvis går det bättre att hitta parkering när det inte är matmarknad på gång. Och inte lär det blir +25 heller. Undrar bara hur lång handläggningstid dom kostar på sig den här gången. Före Jul kanske? Och maken sa, lite uppgivet, att det lär väl vara sista gången iaf, och jag sa, lite mer luttrat, att oh ja, det är det för nästa gång ska jag vara beredd redan när svärmor är 96 1/2, så hon kommer att ha ett eget giltigt leg när det ska bytas.