söndag, 29 september, 2013


plockade jag med mig Elaine N Aron ‘Den högkänsliga människan’ men hur som har jag inte börjat på den förrän i dag. Den inleds med ett par sidor med korta citat av folk som berättar att den här boken har förändrat deras liv på det mest fantastiska sätt. Bra för dom. Och så småningom finns det ett litet test där man kan få fram om man tillhör gruppen, om man får mer än tolv så sitter man där. Jag fick nitton. Så jag ska ge den en chans, inte för att jag fattar hur nån kan få mindre än tolv, men det kanske visar hur annorlunda just jag är då. Eller också är det ett sätt att få läsaren att traska vidare. Jag vet inte än.

Undertiteln är ‘Konsten att må bra i en överväldigande värld’ och det vore något att hoppas på. Mindfulness är liksom inte min grej, det här kanske kan ge ett bättre tolkningsmönster.

– det är problemet här. Jag var ju med svärmor hos begravningsentreprenören just för att jag hör. Rätt bra än så länge. Och svärmor medgav själv att hon inte hört så mycket. Men nu, på söndagseftermiddagen, är hon plötsligt helt övertygad om att cateringfirman bara sticker efter middagen och att vi måste städa själva. Vi var helt överens om att dukar, ljus, blommor, servetter, mat och städning före och efter ingår i priset när vi beställde. Så. Nej. Nej. Inget eget pysslande. Och hon har förstås ringt makens kvinnliga kusin (som var i Kina när vi var hos begr,entr.) och hon har i sin tur ringt till Äldste och beskärmat sig. Ursäkta, varför inte i all enkelhet ringa till mig?

Så jag har råmat i luren till svärmor att allt är ordnat och något lugnare försäkrat Äldste, som lät lite häpen när han frågade mig om han verkligen missat detta, att allt är ordnat. Det blir en upplevelse detta, det känns det som. Och skulle så ha varit, så har jag tagit hand om större kalas förr i livet. Jag försöker andas avslappnat.

s a s. Visst, det finns frid här också. Rätt ofta. Och förmodligen oftare än jag förtjänar. Fast den där promenaden i morse, vackert var det förvisso, och nästan alldeles tomt på folk. Men det ångade lite ur öronen just på mig.

När maken varit i badrummet – efter nästan en hel natts sömn, bra där – ligger han och funderar – ‘hur ska det nu gå för oss att komma upp i tid?’.

Jo men visst.

Tackar.

Hur ska det bara gå?

Kanske rentav som det gjort 99% – eller möjligen högre siffra – av alla morgnar vi delat. Och dom är väldigt många. Nämligen att hustrun traskar upp och så småningom erbjuder den läckra gröten med tillbehör. Och numer dessutom ser till att det finns nån slags rimligt tidsschema och att det dessutom hålls, inte så många avvikelser från spåret framåt. Men han låg där och bekymrade sig. Och jag kan faktiskt inte förstå att han inte noterat hur det händer och varför. Och jag kan inte ta det med ett leende.  Men nu har jag lugnat mig. Tills nästa gång.

 

 

Morgonpromenaden i bokskogen i morse, grönskan glesnar, men det är fortfarande så vackert. Och jag försökte tänka på att förra året gick jag ut nästan varenda morgon två månader till. Sen kom snön,som jag inte vill tänka på.

Och maken och jag åkte till den mest välbekanta kyrkan, där kroppen alldeles automatiskt anpassar sig till bänken, jag sitter aldrig så nån annanstans. Många barn i lite olika storlekar, dop av en liten fin gosse med en pappa som med stark engelsk (amerikansk?) accent läste en tackbön. Och jag tittade på konfirmanderna ett par rader längre fram och tänkte att jag antagligen var med på dom flestas dop där också. Och gåvan som räcks med bröd och vin, den vackraste kalken. Efteråt hittade jag en femma i jackfickan, så jag kunde tända ett ljus.

Och hemma råder friden nu, maken vilar och på mitt sätt gör jag det också. Ska alldeles nu göra en mugg kaffe med mjölk och titta lite i tidningen och röra ihop kyckling i ugn enligt ett recept av Paolo Roberto.