för någon annan – jag blev alldeles hjärtnupen (ett nästan oanvänt ord numer eller?) när jag stod på uteplatsen. Jag har ju blommor där och underligt nog är sista halvan av september deras bästa tid. Just i år har jag starkt rosa pelargoner, margueriter och blå hänglobelia. Plus nån helgrön historia med små blad, som jag inte har en aning om vad den heter, men den frodas också och allihop det andra blommar i kaskader så här års. Och plötsligt, mitt i alltihop, sticker det upp en liten blå och gul pensé, som verkligen inte alls är planterad. Min teori är att det blev ett litet frö kvar när jag rensade bort dom andra i maj och att det nu piggnat till och tagit sig över kanten av allt detta andra blommande. Fast jag vet inte särskilt mycket om penséers frön, får jag erkänna. Glad blev jag ändå över det oväntade.

I övrigt kan jag säga att jag var så trött och okoncentrerad före lunch att jag nästan var beredd att trycka i mig en extra cookie. Fast jag kan säga att jag avhöll mig – jag tittade i går på restaurangen som ska servera mig mat nästa helg och det såg ut som om jag kommer att gå upp ca tre kilo på kuppen. Nuff said.