– det här med livet. I eftermiddags kände jag att jag orkar ingenting längre. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Totalt slut, dränerad.

Och nu tittar jag på köksbordet där dom (lättgjorda) grahamslimporna står, på bänken står 16 kladdkakemuffins, all disken är ren, jag handlade och – extra pluspoäng – alla olika sorters sopor är slängda i rätta behållare nere på gården, t o m tidningarna. Hur i all världen det nu lyckades bli så många tidningar, jag tyckte jag slängde i förrgår, men nu är det tomt där.

Och jag kom ihåg att köpa en omgång pasta så Yngste inte ska svälta ihjäl här hemma när jag är borta. Det här är så bisarrt att jag bara hjälplöst rycker på axlarna åt mig själv. När vi hade flyttat till den här bostaden åkte vi efter drygt en månad tre veckor till Spanien, maken och jag, för rehab för honom utanför Malaga. Och då var sonen ensam hemma och förmodades fixa mat och tvätt och alltihop, då var han rimligen sex år yngre och numer har han bott på egen hand flera år. Kanske kan jag lita på att han klarar ett par dagar. För han bor här när jag är borta bara så ingen tror att här är tomt. Och jag ser att det är vrickat, helt onödigt kontrollbehov.