lördag, 28 september, 2013


– det här med livet. I eftermiddags kände jag att jag orkar ingenting längre. I-n-g-e-n-t-i-n-g. Totalt slut, dränerad.

Och nu tittar jag på köksbordet där dom (lättgjorda) grahamslimporna står, på bänken står 16 kladdkakemuffins, all disken är ren, jag handlade och – extra pluspoäng – alla olika sorters sopor är slängda i rätta behållare nere på gården, t o m tidningarna. Hur i all världen det nu lyckades bli så många tidningar, jag tyckte jag slängde i förrgår, men nu är det tomt där.

Och jag kom ihåg att köpa en omgång pasta så Yngste inte ska svälta ihjäl här hemma när jag är borta. Det här är så bisarrt att jag bara hjälplöst rycker på axlarna åt mig själv. När vi hade flyttat till den här bostaden åkte vi efter drygt en månad tre veckor till Spanien, maken och jag, för rehab för honom utanför Malaga. Och då var sonen ensam hemma och förmodades fixa mat och tvätt och alltihop, då var han rimligen sex år yngre och numer har han bott på egen hand flera år. Kanske kan jag lita på att han klarar ett par dagar. För han bor här när jag är borta bara så ingen tror att här är tomt. Och jag ser att det är vrickat, helt onödigt kontrollbehov.

för någon annan – jag blev alldeles hjärtnupen (ett nästan oanvänt ord numer eller?) när jag stod på uteplatsen. Jag har ju blommor där och underligt nog är sista halvan av september deras bästa tid. Just i år har jag starkt rosa pelargoner, margueriter och blå hänglobelia. Plus nån helgrön historia med små blad, som jag inte har en aning om vad den heter, men den frodas också och allihop det andra blommar i kaskader så här års. Och plötsligt, mitt i alltihop, sticker det upp en liten blå och gul pensé, som verkligen inte alls är planterad. Min teori är att det blev ett litet frö kvar när jag rensade bort dom andra i maj och att det nu piggnat till och tagit sig över kanten av allt detta andra blommande. Fast jag vet inte särskilt mycket om penséers frön, får jag erkänna. Glad blev jag ändå över det oväntade.

I övrigt kan jag säga att jag var så trött och okoncentrerad före lunch att jag nästan var beredd att trycka i mig en extra cookie. Fast jag kan säga att jag avhöll mig – jag tittade i går på restaurangen som ska servera mig mat nästa helg och det såg ut som om jag kommer att gå upp ca tre kilo på kuppen. Nuff said.

lite kanske. Samtidigt kan jag tänka att min hastighet är rätt låg redan, men det hjälper inte. Den är för hög för mig, och då är det broms som gäller. I morse tittade jag på klockan och tänkte -‘fem minuter till’ – en klassiker. Jag vaknade en timme och tjugo minuter senare. Det behövdes, förstod jag sen, för det var en liten aning snurrigt när jag stod och skulle koka gröten. Bara väldigt lite, men jag gillade det inte.

Och jag har låtit mig dras med i tanken att jag måste fixa det och det och detta innan Yngste kommer. Inte skulle han märka vare sig det ena eller andra. Och jag har ju inte precis planerat att svimma på Kastrup, så då får jag dra i bromsen nu då. Jag ska handla lite, sent på em när det bara är jag, och så ska jag baka grahamslimpor. Det är bara att röra ihop degen och låta jäsa i formarna, så det kan inte vara enklare. Och sen drar jag gränsen där. Jag behöver inte baka en annan sort också. Om graham tar slut kan säkert Yngste köpa sig nåt bröd han gillar.

Sen tittade jag på sökord folk har använt för att komma hit. Annars brukar ‘brun skalbagge’ vara vanligt men i går dök ‘baddräkt med blixtlås’ upp. Que?