fredag, 27 september, 2013


att han talar sig varm för rödvin – där är jag lite mer tveksam, jag får lätt ont i mössan av det röda, och grappa. Och jag minns förstås när jag en gång plockade fram grappan efter en bättre middag och svärmor absolut ville ha. Vi sa lite tveksamt att hon kanske skulle välja nåt annat, men hon trodde det skulle vara ungefär som cointreau och framhärdade. Och hennes besvikelse var stor. Om man säger så.

Var och en gör det man kan. Det hindrar inte att man kan, kanske rentav bör/måste lära sig nya saker i nya situationer, reflektera över det man tidigare tänkt. Alla kanske inte gör det, men jag tjatar hela tiden med mig själv.

Och nu har jag då läst den där Gårdagens bröd. När man ser omslaget, varma ockrafärger med ett vackert foto av bröd och en skål olivolja – baksidan är vinstockar med blådisiga berg i bakgrunden – alltså skönhet i det enkla, lite feelgood så där, och fliken talar om att han beskriver den långsamma matlagningen och omsorgen om köksträdgården, visst låter det rätt idylliskt. Och sen hamnar man i vad han verkligen skriver. Livet. Och det innehöll – och innehåller – både skönhet, värme, glädje, gemenskap, kärlek, fattigdom, sorg, plåga, utsatthet. Hela paletten.

För honom, Enzo, liksom för mig, är livet också präglat av den dagliga bönen, reflekterandet och meditationen över Skriften. Men han bär också med sig uppväxten levnadsregler som väsentliga delar av hur livet hanteras, fyra satser som för honom är en förlängning av de tio buden.

Gör din plikt, bryt ihop men fortsätt framåt! ‘Det finns en uppgift för var och en…Man omfamnade uppgiften…livet tolkades som en plikt, ett mödosamt arbete’.  Jag fattar det som att han menar att detta uttrycker en nödvändig kontinuitet, att man fortsätter framåt, att man inte lever livet på försök s a s.

Överdriv inte! Det slår mig att han förmodligen inte alls är bekant med vår Jante, men han menar det som en lovsång till enkelheten, att anpassa sig till vardagens förutsättningar, att göra det man ska så bra som möjligt.

Det gäller att inte ta åt sig! Livet är hårt, det var hårt i hans barndom, då var man så påtagligt utlämnad till väder och vind, opåverkbara faktorer, men också i dag finns de oförutsebara katastroferna bara ett hjärtslag bort i allas liv. Han säger då att det gäller att inte ta åt sig, att försöka bromsa lidandet, höja blicken och se bortom det onda som drabbat. Inte om cynism, snarare om en vilja att sätta en gräns även för smärtan, ‘att försvara den gränsen så att det onda inte kunde passera och slå omkull hela ens existens’.

Och det fjärde Blanda inte ihop olika saker! Som han uttrycker det ‘…en princip hos ordningen som kräver tankens klarhet, diskussionens tydlighet och agerandets ärlighet’.

Sen kommer allt det andra också, kärleken till Gud och allt levande, värmen i den goda måltiden, den delade gemenskapen, skönheten i livet. Gåvan att vara människa.

Den här boken har jag fått, men jag skickade efter en annan för att lära mig mer. Jag funderar på det där med att vilja sätta en gräns för smärtan. Det är lite utmanande, kan jag det?

– jag var hemma med dom utländska pengarna och en ny bh efter drygt två timmar. Solsken hela vägen, dvs solglasögon på hemvägen. Och parkeringsplats fanns. Dessutom hade jag tur vid växlingen, nästan ingen kö före mig och sen vällde folk in. Mannen omedelbart före mig ville växla in € till 24′ kronor. Så han fick visa pass och avge en förklaring hur han fått pengarna, han gillade inte det särskilt men damen bakom luckan förklarade att det var euregler. Samtidigt visade skärmen upplysningar om regler mot penningtvätt. Han kom från Vitryssland f ö och hade med sig en kompis som såg påfallande vältränad ut, båda i såna där stickade mörkblå tröjor som för mig har militärtouch. Vad vet jag om stora världen. Men mina enkla slantar, eller snarare sedlar, var inga problem.

Sen svepte jag inom underklädesaffären. Frånsett att känslan av strandad vitval omedelbart infinner sig i provbåset, så gick det bra. När hon justerat axelbanden och jag förklarat mig nöjd (nå ja) och jag äntligen fick kläder på mig igen kändes det mycket bättre. Och visst är det dumt, denna kropp som tjänar mig väl och som gjort det i rätt många år, nog kunde jag se på den med lite mer överseende.

Det här med närmaste större staden. Att växla pengar räknar jag med ska gå fort, stället ligger dessutom centralt och den här gången är det inte matmarknad eller nån annan aktivitet, så nån ynka parkeringsplats ska jag väl hitta. Och den jättebra underklädsaffären ligger alldeles i närheten så jag tittar in där också. Innehaverskan är en liten tunn effektiv kvinna som kan trolla fram plagg som ger viss stadga åt kroppsdelarna och jag var klart imponerad av hennes medhjälpare förra gången, då när mina åldriga fördomar slog till och jag först tänkte att det var väldigt mycket tatueringar där, shame on me, för så kompetent hon också var. Det kan alltså bli nåt dyrt litet plagg. Kvalitet kostar. 

Sen är det en annan sak att det alltid är lite avskyvärt att stå i provrummet och plocka av sig och se sin lätt grönbleka kropp som ska draperas. Och axelband som ska justeras och alltihop, men sen kan ev miraklet ske och man tittar och tänker – ‘jo men, det här var inte så illa ändå’. Då får man slå till. 

Jag ringde Forex, lokala butiken, och blev snabbt kopplad centralt och fick tala med en jättetrevlig ung kvinna, Amanda tror jag hon hette, ett under av kompetens och servicekänsla. Det är bara lite trist att man ska bli förvånad, men den här tjejen skulle kunna hålla kurser i vänligt telefonbemötande. Absolut. Det piggade upp mig rentav.

Fast jag måste åka till närmaste större staden, men det får bli så då. Och jag har redan varit ute och cyklat, på vår svalgång var det +6 och torgtermometern visade +3 men många bilar var alldeles igenfrostade. En som jag mötte hade skrapat upp mycket små gluggar i eländet, så han hade vevat ner sidorutan så han kunde titta ut genom den. Det var inte att rekommendera tänkte jag. Och fördelen med att cykla var att slippa skrapa rutor. Jag stod på maxi fem över åtta och var hemma igen efter en halvtimme. Det blir lax med den ständigt närvarande mangosalsan.