eller rise åtminstone. Inte brukar jag skriva så här dags? Nä. Men när maken, ovanligt sent för hans del, varit uppe i badrummet första vändan, blev jag liggande och vred mig lite i sängen. Så jag fick lov att gå upp och göra nåt åt det. Skriva.

Jag gjorde i går en kort uppdatering på fb att maken fått sin femte variant av boende på avlastning. Och snälla vänliga människor uttryckte sin sympati i situationen. Både av er som finns här och alldeles andra. Någon, som jag inte känner så väl – har träffat rätt ytligt bara – kände sig omedelbart beredd att med skinande rustning gå till strid för mig/oss, ev anonymt fråga på kommunen här. Och berättade för mig vad kommunens policy säger om socnämndens verksamhet. Tackar så mycket. Jag vet, har läst.

Och jag vet också att det sällan tas väl upp om någon som upplevs ‘komma utifrån’ ‘lägger sig i’. Jag har ägnat en del av mitt liv åt kommunal byråkrati, jag har varit ordförande i skolstyrelse och kommunal revision och annat också. Och jag försöker, med de medel jag har. Men jag lyckas inte. Och trodde jag att det skulle hjälpa att någon frågade kommunen hur dom egentligen tänker, så finns det många som skulle kunna ställa frågan för mig. Men dels undrar jag om kommunen tänker – jag är inte ironisk nu – och dels tror jag inte alls att någon grad av anonymitet skulle uppfattas gentemot maken och mig, tyvärr är vi just här lite av offentliga personer, si. Så jag nöter på, på det sätt jag nu orkar.

Och jag skrev alltså, så tidigt jag bara kunde, ett meddelande till den energiska att jag inte vill, verkligen inte vill, ha den sortens hjälp. Jag hoppas det framgick att jag visst kände en sorts vemodig tacksamhet, jag menar att någon tror att man kan förbättra på det sättet, är lite gulligt. Naivt, men gulligt. Och jag är inte gullig.