så mycket längre. Det kan bero på att jag sov en timme på eftermiddagen, kroppen kanske hade lite synpunkter på mitt sätt att bete mig. Jag lyssnar inte så bra. Det är lätt hänt att bara försöka köra på och hoppas att det löser sig. Fast jag minns fortfarande svimningen i augusti, så jag försöker tänka mig lite för. Å andra sidan kan man ju inte gå och känna efter hela tiden.

Och jag försöker tänka vad som ska tvättas och vad som ska handlas. Jag ska köpa lite enkla tepåsar också att skicka med maken, han brukar inte dricka särskilt mycket kaffe hemma, men på boenden dricks det hela tiden. Han försökte ju be om té förra gången och fick efter mycket om och men jordgubbsavkok, och det är inte vad han kallar té. Det blir inte té bara för att man pulvriserar nånting och häller det i en liten papperspåse med snöre.

Och i morgon ska jag försöka ringa till den som är ansvarig på det nya stället. Om jag låter lite uppgiven så beror det på att när jag har försökt dom andra gångerna brukar den sökta vara på sammanträde eller ute när jag ringer. Jag har inte the magic touch alls.