torsdag, 26 september, 2013


så mycket längre. Det kan bero på att jag sov en timme på eftermiddagen, kroppen kanske hade lite synpunkter på mitt sätt att bete mig. Jag lyssnar inte så bra. Det är lätt hänt att bara försöka köra på och hoppas att det löser sig. Fast jag minns fortfarande svimningen i augusti, så jag försöker tänka mig lite för. Å andra sidan kan man ju inte gå och känna efter hela tiden.

Och jag försöker tänka vad som ska tvättas och vad som ska handlas. Jag ska köpa lite enkla tepåsar också att skicka med maken, han brukar inte dricka särskilt mycket kaffe hemma, men på boenden dricks det hela tiden. Han försökte ju be om té förra gången och fick efter mycket om och men jordgubbsavkok, och det är inte vad han kallar té. Det blir inte té bara för att man pulvriserar nånting och häller det i en liten papperspåse med snöre.

Och i morgon ska jag försöka ringa till den som är ansvarig på det nya stället. Om jag låter lite uppgiven så beror det på att när jag har försökt dom andra gångerna brukar den sökta vara på sammanträde eller ute när jag ringer. Jag har inte the magic touch alls.

För sidenlångkalsongerna? Jag fryser som en gnu fast solen skiner ute och det ser så fint ut. Antingen är det verkligen hösten eller också är jag på väg att bli sjuk. Så då får man väl hoppas på hösten noga räknat.

Och jag vill minnas sen jag plockade undan dom i våras att jag har både ett par tunnare och ett par kraftigare. Sen har jag ett par vinterunderställ också. Fast det gäller ju att få plats med alla kalsongerna under dom vanliga byxorna. Det är nästan så jag börjar fundera på att skaffa torgvantar också. Och nån sorts näsvärmare kanske. Jag skulle verkligen göra mig bättre i ett lite mer tropiskt klimat.

Vi åt f ö ärtsoppa från grön burk, inte ur burk dock. Kanske borde jag värmt punsch till, det var längesen, men jag har för mig att det kändes värmande. Och västerbottensost på veteknäcke.

Det kanske känns varmare om jag sover lite, allra helst till maj, men det kan räcka med lite mindre. Om jag har tur.

så går det inte. Nu har jag slängt bort tjugo minuter, minst, av det dyrbara livet på att försöka beställa strumpor till mig och maken. Vi har enbart svarta strumpor. Då behöver man inte fundera på det. Och maken har en knästrumpa och en kort socka, knästrumpan eftersom han har en fotortos (glasfiberställning som håller foten plan, annars tappar han tån s a s) som når till knät och sitter fast med kardborreband runt vaden. Jag har vanliga korta. Alla strumporna med lös resår från Gustextil. Jättebra. Fast deras hemsida ville inte alls i dag och trasslade med bilder och hakade upp sig redan där. Men jag gav inte upp. Än. Men när jag fyllt i mitt personnummer på korrekt sätt vägrade den att acceptera det. Så jag gjorde om. Och gjorde om. Och gjorde om.

Acceptera och gå vidare som man säger. I synnerhet om man inte vill ha strumpor, men det vill ju jag. Ska försöka i eftermiddag.

eller rise åtminstone. Inte brukar jag skriva så här dags? Nä. Men när maken, ovanligt sent för hans del, varit uppe i badrummet första vändan, blev jag liggande och vred mig lite i sängen. Så jag fick lov att gå upp och göra nåt åt det. Skriva.

Jag gjorde i går en kort uppdatering på fb att maken fått sin femte variant av boende på avlastning. Och snälla vänliga människor uttryckte sin sympati i situationen. Både av er som finns här och alldeles andra. Någon, som jag inte känner så väl – har träffat rätt ytligt bara – kände sig omedelbart beredd att med skinande rustning gå till strid för mig/oss, ev anonymt fråga på kommunen här. Och berättade för mig vad kommunens policy säger om socnämndens verksamhet. Tackar så mycket. Jag vet, har läst.

Och jag vet också att det sällan tas väl upp om någon som upplevs ‘komma utifrån’ ‘lägger sig i’. Jag har ägnat en del av mitt liv åt kommunal byråkrati, jag har varit ordförande i skolstyrelse och kommunal revision och annat också. Och jag försöker, med de medel jag har. Men jag lyckas inte. Och trodde jag att det skulle hjälpa att någon frågade kommunen hur dom egentligen tänker, så finns det många som skulle kunna ställa frågan för mig. Men dels undrar jag om kommunen tänker – jag är inte ironisk nu – och dels tror jag inte alls att någon grad av anonymitet skulle uppfattas gentemot maken och mig, tyvärr är vi just här lite av offentliga personer, si. Så jag nöter på, på det sätt jag nu orkar.

Och jag skrev alltså, så tidigt jag bara kunde, ett meddelande till den energiska att jag inte vill, verkligen inte vill, ha den sortens hjälp. Jag hoppas det framgick att jag visst kände en sorts vemodig tacksamhet, jag menar att någon tror att man kan förbättra på det sättet, är lite gulligt. Naivt, men gulligt. Och jag är inte gullig.