och soppan, tänker jag på. Det är inte säkert att det blir bättre ju fler som petar, typ. Och nu har vi försökt att sy ihop det härmed begravningen, jag har beställt blommor från vår familjegren nu, i vitt, rött och grönt. Och det har pratats med kantorn om musiken. I kväll ska jag ringa om hur många vi släktingar blir till minnesstunden och jag vet bestämt att jag sa till makens ena kusin att entreprenören ville att en av oss skulle ringa och att det var enklast om det blev jag då. Men hittills har förstås ingen därifrån hört av sig så jag får väl ringa dom först. Om någon urskiljer en svag nyans av irritation där, så är det rätt.
Det är lugnande med limpbak, så just nu jäser en deg till solrosfröbröd, ganska snabbt och enkelt. Och jag väntar på besked från Yngste också, troligen kommer han också. Men det har jag inte diskuterat med maken än, det blir så många frågor om exakta tider då.
september 25, 2013 at 2:28 e m
Jag har läst tillbaka i tiden en månad, och har inte koll på allt jobbigt du skriver om. Men jag måste säga en sak. Du skriver med ett otroligt vackert språk om din vardag. Inget krystat, och väldigt målande.
september 25, 2013 at 7:12 e m
Oj, nu rodnar jag! Tack snälla. Och man kan väl säga att mycket i mitt liv är bra och rätt mycket är inte bra. Alls. En del är mitt fel. Annat inte. Men tack igen!
september 25, 2013 at 10:26 e m
Tack själv för att du skriver. Jag skall börja läsa ordentligt nu. Du lyckas skriva om det som inte är bra utan att låta på just det där sättet de flesta gör. Det blir intressant, men inte ”nu skall jag ta reda på och grotta ner mig i annans liv”. Och du glömmer inte ytan, som är så viktig när annat är skit. Som bonus det vackra språket. Jag gillar det. Väldigt mycket.
Och det perfekta livet finns inte, förutom i fasadstatusar på Facebook. Då kräks jag lite i min egen mun. En del har det bättre, en del sämre och andra fullkomligt åt skogen.
Du får bli min motvikt. Eftersom jag aldrig skriver om det som är alldeles åt skogen. 🙂
september 26, 2013 at 6:25 f m
Människa – här sitter jag tidigt på morgonen (alldeles för tidigt för att vara jag) och blir så förvånad och glad för dig. Att jag läser dig – och Mona – är inte så konstigt. Jag behöver er. Men mitt taffliga liv? Du är välkommen!
september 26, 2013 at 2:13 e m
Då klampar jag in. Och det är inte taffligt. Men det verkar jobbigt. Det som är jobbigt här skriver jag bort med putslustigheter. Det hjälper, eftersom jag har fått så många bra läsare. Tack 🙂