Ja. Det är ju snart dags igen då, nästa torsdag kväll för att vara exakt, den sedan mycket länge överenskomna. Så i dag på em ramlade det in ett mail. Femte stället maken ska pröva på. I närheten här. I samma byggnad som förra gången, den som var sämst eller näst sämst, jag är inte riktigt säker. Det där att han inte fick nåt täcke första natten och att toaletten såg ut som den gjorde drog definitivt ned omdömet. Men det gäller att vara optimist, hur ogrundat det sen än känns.

Och dessutom frågade maken nyss. Och då ska jag försöka förklara att jo då, nu är det ett nytt ställe igen. Han tycker inte att det känns stabilt. Det tycker inte jag heller, men vad ska jag göra. Jag vet faktiskt inte. Och jag får väl leva med det här att ständigt känna dåligt samvete för att jag utsätter honom för samhällets omvårdnad. Det skulle faktiskt kunna fungera bättre utan att det behövde kosta mer. Lite bättre organisation, lite mer tänka efter före. Det tycker jag faktiskt. Så nu har jag den delen av makens oro att leva med också.