onsdag, 25 september, 2013


Ja. Det är ju snart dags igen då, nästa torsdag kväll för att vara exakt, den sedan mycket länge överenskomna. Så i dag på em ramlade det in ett mail. Femte stället maken ska pröva på. I närheten här. I samma byggnad som förra gången, den som var sämst eller näst sämst, jag är inte riktigt säker. Det där att han inte fick nåt täcke första natten och att toaletten såg ut som den gjorde drog definitivt ned omdömet. Men det gäller att vara optimist, hur ogrundat det sen än känns.

Och dessutom frågade maken nyss. Och då ska jag försöka förklara att jo då, nu är det ett nytt ställe igen. Han tycker inte att det känns stabilt. Det tycker inte jag heller, men vad ska jag göra. Jag vet faktiskt inte. Och jag får väl leva med det här att ständigt känna dåligt samvete för att jag utsätter honom för samhällets omvårdnad. Det skulle faktiskt kunna fungera bättre utan att det behövde kosta mer. Lite bättre organisation, lite mer tänka efter före. Det tycker jag faktiskt. Så nu har jag den delen av makens oro att leva med också.

– minst. Dels skrev Victoria, som skriver så bra att jag många gånger bara skrattar rakt ut, en fin kommentar – dels tog jag i a f på mig jackan när jag åkte till kvällsmässan och medsystern där sa spontant – ‘vilken snygg jacka du har!’ och hon läser definitivt inte min blogg, så hon kunde inte veta att det var exakt vad jag behövde för att steppa lite extra där på kyrkgången. När vi hade bett klart alltså, jag steppar sällan i själva gudstjänsten. Inget ont om dom som gör det, men för mig är det inte naturligt.

Och nu ska jag diska degbunken, ett ovanligt räligt inslag i hushållsarbetet, ett av dom tillfällen när jag tänker på Suzanne Brögger och hennes inställning till hushållsarbete. Ungefär – där har man slitit hela eftermiddagen och diskbänken är blänkande och sen kommer nån och gör en leverpastejmacka och allt är förstört – jag låter hellre piska mig på porrklubb, säger Suzanne alltså. Och vid min ålder är det knappast aktuellt heller. Degbunken nästa då.

och soppan, tänker jag på. Det är inte säkert att det blir bättre ju fler som petar, typ. Och nu har vi försökt att sy ihop det härmed begravningen, jag har beställt blommor från vår familjegren nu, i vitt, rött och grönt. Och det har pratats med kantorn om musiken. I kväll ska jag ringa om hur många vi släktingar blir till minnesstunden och jag vet bestämt att jag sa till makens ena kusin att entreprenören ville att en av oss skulle ringa och att det var enklast om det blev jag då. Men hittills har förstås ingen därifrån hört av sig så jag får väl ringa dom först. Om någon urskiljer en svag nyans av irritation där, så är det rätt.

Det är lugnande med limpbak, så just nu jäser en deg till solrosfröbröd, ganska snabbt och enkelt. Och jag väntar på besked från Yngste också, troligen kommer han också. Men det har jag inte diskuterat med maken än, det blir så många frågor om exakta tider då.

i dag heller, så vitt jag kan se. Och har man nu en jättesnygg regnjacka så, men å andra sidan – vad var det jag sa?

Med ett besök i badrummet rätt tidigt så somnade både maken och jag om, jag vaknade först sen, men ändå rätt lång sömn, tackar. Och sen kom jag på att det skulle ju ringas om receptförnyelse i dag igen eftersom citodon inte kom med på förra vändan. Den behövs. Och alla dessa trycka siffror, jag gjorde fel en vända i stressen och hade plötsligt lagt på luren och fick börja om från början. Men hon ringde upp på tiden dom sagt och nu hoppas jag att det löser sig.

Lokaltidningen hade inte kommit heller, för säkerhets skull sprang jag ner till postfacket också och kollade, tidningen kommer i dörren alla dagar utom SvD på söndagar för den lägger det budet i postfacket, så jag tänkte att kanske hade vardagsbudet bestämt sig för att rationalisera, men nej. Så då skulle det ringas och anmälas utebliven tidning också, nya knapptryck, fyra ettor på raken innan den mekaniska rösten säger att man inte kan få en tidning i dag, men det ska räknas av på pågående prenumeration. Kanske det ja, inte kollar jag det.