måndag, 23 september, 2013


en häftapparat som man kunde häfta A4 papper på mitten så det blev A5 häften, men den ingår inte i hushållet längre, så nu i kväll kom jag på att man kan ju sy ihop det lilla häftet istället. Handarbete. För jag har vägt bönboken och den vägde 6 hg och lilla häftet med bara dom böner som ska nyttjas väger 50 g, det gäller att spara in när man bara har tio kilos handbagage att vifta på. Nu vet jag inte vilka psalmer som ska sjungas, annars kunde jag kopiera dom också och slippa dra med tjocka psalmboken, men man kan väl inte få allt.

Dessutom blev jag lite intresserad, när jag ändå höll på, och vägde hur mycket jeans, strumpor, trosor, bh och tröja väger. Ibland uppskattar nån det när man ska väga sig, och det väger alltså så där 8 hg. Onödigt vetande. Eller kontrollfreak, vilket som.

Och nu ska jag borsta tänderna. I morgon läser jag vidare hos Enzo, tror jag återkommer till hans fyra levnadsregler.

i postfacket i dag. Jag ska skriva en liten bit om den någon annanstans, det händer att jag gör det. Den här heter ‘Gårdagens bröd’ av Enzo Bianchi. Och nej, det handlar inte om ett nytt fräscht sätt att baka det moderna surdegsbrödet. Det är en bok som handlar om Enzos barndom i norra Italien och vad som byggt upp hans liv. Jag kände inte till någonting om honom, men jag googlade förstås och gick in på hemsidan till klostret där han bor. Man kan komma som gäst dit, men priser anges inte, för man vill inte utestänga någon av ekonomiska skäl – man får lämna det man tror att man bör och kan i en låda där. Mycket tystnad finns det, men middagen äts alltid vid småbord, bröderna och systrarna sitter bland gästerna under långa måltider och pratar. Han skriver – ‘För mig är matbordet en favoritplats, där lär jag mig lyssna och där blir jag mänskligare’. Vackert. Och för mig var det lite märkligt att boken kom in här just när den mest ljuvliga minestronesoppa stod och doftade på spisen. Han säger också att laga mat är som att säga ‘jag tycker om dig’.

Gårdagens bröd – titeln – kommer från det italienska ordspråket il pane di ieri è buono domani – gårdagens bröd är gott även i morgon, och han beskriver hur man förr plockade ut de stora bröden ur ugnen, dom som kunde förvaras under lång tid och som inte var menade att ätas nybakade, och jag ser framför mig makens mormor som bakade stora kupade bröd i stenugn, bröd som hon höll mot magen med ena handen och skar alldeles jämna tunna skivor horisontellt av, på exakt samma sätt som jag sett kvinnor göra på filmer från polska landsbygden, säkert gjorde man precis så hemma hos Enzo också. Brödet för dagen som kommer hör ihop med gårdagens bröd. Jag läser vidare, för det handlar inte enbart om bröd utan om livet självt. Skapelsen och Skaparen.

En söt och alldeles ny pojke satt i kassan på coop. Mannen före mig ville handla nektariner och pojken frågade – ‘vad är det här då?’ och mannen svarade att det var nektariner och tillade – ‘dom är släta, persikor är ludna’. Aha, sa pojken. Så jag var förberedd när det var min tur. Squash sa jag tjänstvilligt. Och han letade och frågade om det stavades med s eller c, och jag tänkte en halv sekund till och sa – ‘du kan titta på z också, zucchini’ och där fanns den.

Sen kom jag hem och skulle äta dagens äpple. Saftigt och gott. Jag äter alltid kärnhuset också och när jag bet av där, så såg det lite mörkt ut och i biten jag fortfarande höll i handen kravlade en larv runt. Jag kan säga att jag slog personligt rekord till vasken och spottade ut allt jag hade i munnen. Jag har sett på matlagningsprogram där man säger att vi måste se oss om efter nya proteinkällor, men faktum är att det får yngre människor göra. Jag håller mig nog till det jag känner till och larver räknas inte dit.

av det här boalivet i går – jag hade redan när jag gjorde matlistan misstänkt nåt i den här vägen, så det blir minestronesoppa i dag. Och det är strålande vackert väder, jag satt nyss ute och det var varmt, underbart. Fast september snart är slut.

Så vitt jag vet sov maken hela natten dessutom, till kvart i sju. Själv vaknar jag ett antal gånger under natten numer, bara med känslan att jag kanske blir väckt snart. Och nej, jag går inte upp och kissar själv på nätterna. Hittills har jag inga såna önskemål, så det här vaknandet är helt onödigt. Allt är verkligen inte rationellt i livet.

Sen ringde Äldste mitt i grötkokandet i ett begravningsrelaterat ärende och jag tog luren på andra signalen, rätt startsnabb är jag, även om maken som har andra luren precis vid örat i sängen självklart hör det tydligt redan på första signalen. Men det gör inte så mycket. Han skulle ju ändå upp tio minuter senare. Och maken har luren alldeles bredvid sig på nätterna ifall jag skulle bli jättesjuk nån natt, man vet aldrig, och han skulle ha extremt svårt att ta sig ur sängen och ut till byrån i övre hallen där det fanns förut. Till nöds skulle han kunna använda den i dagsläget. Åtminstone vill jag kunna tänka det. Och jo, han har en telefonlista med lämpliga nummer bredvid den. Det är en hårfin linje mellan larvigt onödiga panikförberedelser och realism.