onsdag, 18 september, 2013


i makens väldigt åldriga gröna lodenrock när jag satt på uteplatsen i dag. Den där som han bara använde i yttersta nödfall, regn eller när något slafsigt skulle hanteras, då alldeles innan han blev sjuk. När han åkte i väg den söndagen hade han förstås den snygga mörkblå på sig. Och på måndagskvällen när jag skulle röka dagens sista cigarill tog jag för första gången på mig hans gröna och stod ute. Jag kunde ju inte längre gå ner till älskade glasverandan eftersom telefonen inte hördes där och jag ville vara nåbar, ingen kunde veta vilken sorts telefonsamtal som kunde komma när som helst.

Och sen har den gröna fått hänga med i mitt utomhusrökande när det blir kallt.

Och i kväll var det en sån där kväll när detaljerna inte riktigt stämde, kugghjulen hakade lite i det väloljade maskineriet, nå ja, men stämde gjorde det inte. Men jag försöker andas lugnt, ett steg i taget, säkert inget konstigt alls på sikt. Eller snarare, det mesta är ändå konstigt. Och jag hetsade inte upp mig, alltid något. Och nästan-fullmånen syntes inte alls bland molnen.

är inte så lång tid, inte alls. Å andra sidan kan det kännas rätt långt. Nu har jag just tio dagar varit oerhört konsekvent med ätandet, inget småätande, inget godis. Och visst påstår dom som vet och kan att då ska det kännas lättare, man ska nästan inte känna sig hungrig längre, kroppen har vant sig.

Nej då, inte min kropp inte. Två tre dagar gick alldeles utmärkt på vilja liksom. Men nu är jag hungrig och småfrusen hela tiden – kan som sagt bero på höstens raska intåg också, eftersom maken också tycker det är kallt. Jag förstår att det är nyttigare (och billigare) att vara restriktiv mot sig. Och jag tappar hekto efter hekto. Fast tappar är inte alls rätt ord, det låter som om det är nånting som sker lite omärkligt. Och det gör det inte här. Tarmarna gnisslar missnöjt.

Men nu ska jag glädja mig åt dagens lunch. Men jag bara säger, det är inte roligt hela tiden.

– som en helt ordinär september nu, +8 på uteplatsen när jag kom upp i morse. Det borde inte hindra en morgonpromenad, men jag unnade mig lyxen att sova tills jag vaknade. Men i morgon ska jag ut. Tänker jag nu. Och jag tog en snabb sväng till coop vid åtta, lite frisk luft är också luft. Matsedeln säger räkor i sötsur sås och det fanns inga räkor hemma. Jag borde nog frosta ur frysen och skaffa mig lite bättre överblick där. Det kan finnas oväntade saker.

Men jag har kommit så långt att jag lagt rullen med svarta plastsäckar på övervåningen, där är planen att det ska rensas i högarna som blivit kvar i Yngstes rum och klädkammaren innanför hans rum. Jag har erfarenhet av det här med att barnen flyttar hemifrån, det är mycket som lämnas, som skal man krupit ur. Som kvarvarande förälder skulle man gärna se att dom själva tog tag i vad som är ovärderligt och vad som med fördel kan kastas. Men jag vet att det inte kommer att hända. Noga räknat gjorde jag nog ungefär så själv, så man ligger kanske alltid i bakkant med rensandet.