tisdag, 17 september, 2013


som sprack – det blev åtminstone bra limpor av det som var kvar. Och när man öppnade ugnsluckan strömmade värmen ut. Det behövdes. Nog känns det förfärligt kallt och fuktigt, det är väl väderomslaget som kom så plötsligt.

I morse tänkte jag att jag nog skulle köpa bröd i stället, men det blev bättre så här. Både värme och doften som gör mig glad, miraklet att mjöl och vatten, salt och lite olja tillsammans med jästen kan bli något så annorlunda.

Det är inte bara det att det är kallare och fuktigare, det är mörkare också. Måste nog ta en titt på lamptimrarna och ställa lite tidigare.

Och man kan bli väldigt glad över små saker, nån som skrev och bad mig göra nånting, nån som tror att just jag kan göra nånting. Det värmer lika bra som nygräddade limpor.

En helt annan sak – titthålet i dörren – jag är van vid att hallen är mörk. Den lilla lysande cirkeln i dörren har fått mig att förvånas många gånger i dag, det lilla ljuset i det stora mörkret.

för allting, t ex att tappa ett nytt mjölpaket i golvet så att det spricker utefter hela långsidan. Så nu har jag gjort det också. Och städat upp efteråt. För att inte störa maken väntar jag lite med att börja blanda limpdegen, det blev tillräckligt med mjöl kvar, så ingen fara med det.

Och grönsaker blev det också, ängamatssoppa med lite kött iblandat, värmande och gott. Det här med matsedel för flera veckor är väldigt praktiskt, slippa tänka varenda dag. Till all lycka hade makens recept lyckats nå apoteket också, så jag kunde hämta ut medicin som nästan var slut.

Och när jag gick hem över torget ropade en bekant en bit bort – ‘hej, så snygg cape du har’ och det var rart och oväntat. En så enkel sak gör stegen lite lättare. Fast när jag skulle hämta posten blev det tyngre igen, på riktigt. Där låg en jättetjock katalog som var eftersänd. Men när jag pillade lite på eftersändningslappen såg jag att den var till Äldste, adressen när han bodde i studentlägenhet, nån initiativrik person där som kom ihåg vem han är och skickade den hit till oss. Så jag fick bära upp den, han ska få den på söndag.

igen, är väl dagens melodi. Jag ska gå ut och köpa en palsternacka till grönsakssoppan och kanske lite mer grönsaker, det är ju en dag i morgon också. Och om det nu inte skulle bli det så, så gör det ingenting att ha extra grönsaker hemma.

För den som i så många år varit morgonpigg är det lite besynnerligt att det bara runnit bort. I morse, halv fem, t ex. Då ville maken prata lite om hur skönt det var med extrafilten. Och det är ju inte ett så krävande samtalsämne, kan man tycka. Men jag klarar inte ens det.

Men nu så är jag uppe och joddlar. Det var inte riktigt sant, men uppe är sant. Och jag sov till slut längre än jag trodde. Jag antar att nånstans sitter det sensorer som bestämmer att det inte alls är kallt än, men vi är inte sams där, sensorerna och jag. Jag fryser.