måndag, 16 september, 2013


att ha lyckats klippa och fila naglarna, då är det möjligen en typisk dag då hösten börjar. För det gjorde den i dag, här åtminstone. Och det hjälpte inte alls att naglarna blev bra, så bra dom nu blir när dom är mina. Den mest oväntade komplimangen i livet var när någon sa – ‘så vackra händer du har’. Det var inte sant då heller, men skönheten fanns i betraktarens öga. Och den har flyttat sen dess. Långt bort, någonstans där jag inte är. Och inte sörjer jag det så förgängliga, jag sörjer blicken som kunde se med ömhet på något alldagligt. Att se värdet, det obeskrivliga, i det alldagliga. Man vet aldrig när det brister, eller ännu värre – man vet precis när det brister.

Och det finns ingenting som fångar ett fritt fall, då skulle det inte vara fritt. Om nu någonting alls är fritt. Att skaka lite i kedjan, höra rasslet som påminner om den begränsade friheten. Att se ner på fötterna, den lilla biten mark där jag står. Är den stadig eller faller den också fritt? Jag vet inte. Jag säger att jag inte orkar längre när jag talar med mig själv. När jag talar med någon annan säger jag förstås att det går bra. Så bra det kan. Och vem nöjer sig inte med det? Numer.

Svärmor och jag har varit hos entreprenören, en vänlig man med ett ordentligt formulär. Och alla dessa beslut som ska tas. Men till slut lyckades vi beställa kista. För min del är det självklart att den ska vara så enkel som möjligt, det är lika hedrande att vila i enklare format för mig, men svärmor hade tänkt sig solid ek, men det blev det inte. Och så skulle det vara kistdekoration, svärmor visste bara att hon inte gillar orange och kvarvarande bror gillar inte gult, men det är inte så specificerat för det s a s. Till slut blev det gran och tall och rönnbär och vita blommor, kanske nån liten blå också. Han var jägare och det är höst liksom.

Och dagen gick inte att få klar, prästen har (som så många i branschen) ledig måndag och det är honom väl unt, men i morgon kan det väl bli klart. Men det mesta är ändå bestämt.

Och så fort jag går utanför dörren händer nåt, när jag kom hem hade maken fått ett titthål installerat i dörren. OK.

att cykla i väg i regnet – men jag har regnbyxor och jacka, så det kommer att gå bra. Och jag fick ett litet bryt i morse vid halv sex när vi var uppe första gången, av lite olika skäl, men jag var helt slut. Och när jag lade mig i sängen igen gjorde foten så förtvivlat ont att det bara inte skulle gå att somna om heller, men då högg jag desperat en liten kudde och lade under den och det var helt underbart, det slutade göra ont och jag somnade befriad.

Och jag känner mig väldigt tveksam till det där med att cykla, men jag vet att jag faktiskt vill ha sallad och tomater och dessutom känns det så hurtigt när man äntligen kommer in igen i värmen. Det är bara att börja med att resa sig. Varje resa börjar med första steget (avdelningen förnumstiga plattityder).