söndag, 15 september, 2013


så mycket som möjligt nu då. Morgondagen får väl bära sin egen börda. Och jag är djupt övertygad om att hur vi sen än gör, så kommer någon att bli missnöjd. Det är väl en realistisk utgångspunkt. Så är det ju, en del människor har den särskilda nådegåvan att efteråt kunna berätta hur det i stället borde ha gjorts. Och det är inte så enkelt, som en del säger, att man ska strunta i energitjuvar. En del sammanhang i livet tvingar en tillsammans med energitjuvar. Att ha så lite som möjligt att göra med dom, jo visst, men allt går inte att undvika. Inte i mitt liv i alla fall.

Men att göra så gott man kan, det får räknas som gott nog. Och regnet kommer att forsa ner. Men den här dagen gick kanske rentav bättre än väntat. Och i går pratade jag en lång stund med Yngste och i dag med Äldste. Mina söner är så bra. Döttrarna också. Jag är lyckligt lottad.

faktiskt, det känns lite lågt här i dag. Och vi hade en av alla dessa meningslösa diskussioner, maken och jag, innan vi åkte och röstade. Inte vad vi skulle rösta på, där var vi rörande eniga, utan om makens kavajer. Han påstod med bestämdhet att han bara har en, som han dessutom kallar beige. Den är inte beige, den är grå med blå avrutningar.
Och visserligen väger han mycket mer nu än innan han blev sjuk, men han har två kavajer till som han kan ha, en mörkt rödbrun och en mörkgrön. Men det hade han absolut ingen aning om och förnekade det i det längsta, dvs tills jag gick och hämtade dom. Och till nöds kan han ha den mycket mörkt blå som han hade i kyrkan i dag, den går inte att knäppa så bra, men annars så.

Det tog ganska exakt 27 minuter för oss att ta oss från lägenheten och tillbaka till den vid röstandet och på den korta tiden hann alla parkeringsplatser i rimlig närhet att bara utplånas, inklusive den handikapparkering jag aldrig annars använder. Jag ställde mig delvis på trottoaren på ett sätt som t o m jag själv insåg var ganska fel, men jag stod sen på vår uteplats och bevakade omgivningen och sprang som en iller till bilen när en bil for i väg fem minuter efter vår hemkomst. Så nu känns just det bra igen.

har det gått bra. Två av tre små projekt avklarade. Det regnade rätt mycket på vägen till kyrkan och för dom flesta är det ju bara att traska på lite snabbare då, men maken har bara en hastighet, mycket långsam. Och då blir man blöt när det regnar. Och trappan till kyrkan är lite lätt opraktisk, jo då, det finns en ramp, men för att komma till den måste man gå en bra bit till, så det är alltid en avvägning för maken. Här satsade vi på trappan.

Och det var en gudstjänst med fart och kläm, trummorna kändes i fötterna. Ett fint dop av en liten Albin var det också, varm och glad stämning och prästen knöt på ett fint sätt ihop hela livet och sa ungefär att det är fint att vi i dag både kan tacka för Albin som börjar sitt liv i kyrkan och också tacka för den församlingsmedlem som slutat sitt jordiska liv. Och många släktingar och mer eller mindre avlägsna bekanta var det också. Det tog maken en halvtimme att gå ut ur kyrkan, för det var så många att prata med. Roligast för mig var allt den mycket vackra f d arbetskamraten, som jag inte sett på länge, som nu har en månad kvar tills hennes andra barn föds. Ett litet mirakel får man nog säga där. Sen behövde maken vila, men efter en timme kom svärmor och vi åt gott och svärmor fick ett glas vin och när hon gick hem hade det slutat regna.