lördag, 14 september, 2013


lite här förut över morgondagen. Vi ska, på en tid han inte riktigt gillar, åka med svärmor och äldste morbrodern till en kyrkan som har en lite opraktisk trappa och en gudstjänstordning vi inte är riktigt bekanta med. Sen ska svärmor äta lunch här. Och nån gång under dagen ska vi också rösta i kyrkovalet. Och kryssa kandidater som vi har förtroende för, människor som vill göra Kristus trodd, känd och älskad. Och det hoppas jag är anledningen till att alla röstar. Det är ett vackert ord – förtroendevald. Det är ett privilegium och ett ansvar att ha rösträtt.

Och jag måste medge att det kommer att vara skönt när det som ska göras är gjort.

Sen har vi måndagen framför oss då svärmor och jag ska ordna ännu mer praktiska detaljer, dvs mitt ansvar är väl att se till att hon hör och att entreprenören förstår hur det är tänkt. Jag har haft mycket att göra med honom under min tid som ansvarig för kyrkogårdsadministration, så jag är beredd, om man säger så.

Och maken sa till slut – ‘jag vet ju egentligen att det brukar gå bra, fast jag gruvar mig i förväg, så det gör det nog den här gången också’. Lysande.

lägga mig ner i soffan i dag. Tydligen. För plötsligt vakande jag och hade sovit en timme sittande i soffan. Det kanske både säger en del om att vi har en bekväm soffa och att jag är rätt trött.

Men maken är nyklippt, alltid något. Och jag tycker han är fin. Jag har ju, med lite växlande framgång, klippt sönerna också. Yngste gick till frisör i Uppsala som pratade på som frisörer gör, och sa – ‘jaså, du har legat i lumpen – ja då fattar jag att det är killarna på luckan som klippt dig så j-vligt illa’. Och sonen sa att då ville jag inte hänga ut dig. Tackar. Men trots att det finns minst åtta frisörer runt vårt pyttelilla torg som fortsätter jag att klippa maken.

– det finns flera. Men just i dag tittade jag igenom makens garderob, han var tidigare i livet försedd med snygga gångkläder, men han har liksom bytt storlek sen dess. Och svarta byxor var en bristvara. Svärmor kan fortfarande, flera år efteråt, uppröras över en avlägsen ingift släkting, som hade nåt opassande klädesplagg på sig på en begravning, så här gäller det att leva upp till hennes förväntningar. Och jag insåg plötsligt att det inte bara gäller begravningen, i morgon vid tacksägelsen i kyrkan får vi nog göra vårt bästa. För min del är det inga problem, jag kan bara se ut som vanligt, mycket svart finns det. Men maken då. Så jag gick till butiken med herrkläder och sa – ‘svarta byxor’ och mycket längre kom jag inte, den långe vänlige mannen där inne stod med ett par i makens storlek i handen. Så då var det ordnat.

Och i dag är det verkligen höst. Jag kunde inte somna om efter makens första badrumstur vid sex, så det kunde varit värre, men jag gick så småningom min lilla promenad och då var det dimma med lite genombrytande sol. Men nu har solen gett upp. I går såg jag en kvardröjande sädesärla på morbrödernas gårdsplan, men när svärmor och jag åkte till större staden såg vi stora flockar tranor på väg söderut. Det är väl dags. Alldeles nyss såg vi ankomsten när vi passerade Hornborgasjön. Det känns nyss.