torsdag, 12 september, 2013


inför morgondagen. Klockan åtta bör jag stå på maxi och fixa handlande för att sen höra mig för om det blir själaringning för morbrodern på förmiddagen, i så fall ska svärmor och jag stå där klockan tio ev efter att ha hämtat upp äldste brodern också. Och på vägen dit ska jag försöka få svärmor på banan om en del praktiska detaljer i det hela. Möjligen ska vi gå till begravningsbyrån också. Min tanke är att jag nog får ge henne lunch och hon känner dessutom nu att vi ska ordna hennes leg. Tydligen hade hon trots allt träffat på en yngre banktjänsteman som varit lite tveksam till att låta henne göra uttag utan leg.

Så min morgondag har många saker på agendan.

Och tappre Äldste var här och fick en macka. Te och sympati. Det hade inte varit så helt enkelt att efter att ha kommit med dödsbudet till äldre brodern att åka därifrån. De levandes ensamhet kan bli så påtaglig, dom har bott i detta hus tillsammans sen yngste brodern föddes, korta avbrott för deras militärtjänster, men annars.

Och maken har sina funderingar om hur och vad han ska klara och orka.

Trösta oss och stärk vårt hopp om den eviga glädjen, Du som ser hur mycket vi sörjer vår broder.

förstås. Och maken svarade. Och tiden tog slut för yngste morbrorn, ett lugnt insomnande. Må han vila i frid.

Och alla praktiska saker som ska ordnas. Ett långt livs avslut.

spishällen som kan tänkas nu. Och alla sopor är tömda, badrumshinken är rengjord inuti. Jo då.

Och inte glömmer jag en enda stund att Äldste sitter där med den nu medvetslöse gamle morbrodern, ja det är ju makens morbror och han som skulle suttit där, om det nu inte blivit som det är. Men han sitter där.

Ett liv är ett liv är ett liv. Också när lågan fladdrar och flämtar, andningen som nästan inte vill längre. Men fortfarande rinner sanden, några korn kvar.

i natt, dvs jag sover numer nästan alltid oroligt, och maken ville upp vid fem första gången. Halv åtta vaknade jag på allvar men hade inte ro att gå ut på promenad – jag hade t o m mot mina vanor mobilen bredvid sängen i natt – och jag skickade ett sms till Äldste för att höra hur det var. Jag vill inte ringa eftersom man aldrig vet vad man hamnar i eller avbryter eller stör. Och sen började jag damma runtomkring mig. Och mäta med måttband så löparen låg mitt på stora bordet. Jag kommer att ha ett fläckfritt hem om detta fortsätter.

Äldste ringde sen, dom andra hade åkt när han kom, så vi var överens om att inte ringa svärmor särskilt tidigt, för hon var nog inte hemma hos sig förrän kvart över elva, tidigast. Natten hade varit ganska orolig, rätt mycket medicin av olika slag, men framåt fem hade det lugnat sig och han hade sovit sen. Och Äldste hade suttit i vad han påstod var en bekväm stol.