vid att den mörkt apelsinfärgade människan som skymtar förbi i spegeln är jag. Det kommer att gå. Snart.

Och i morse vaknade maken lite tidigare än vanligt första gången, så när min klocka sen ringde och mitt huvud var lite tyngre än vanligt, så blev det morgonpromenad men ingen cykeltur till närmaste kyrkan, jag var mitt i bönerna framför mina egna ikoner när kyrkklockan ringde, men det fick bli så. Maken behövde en ny badrumsvända lite tidigare än vad det blir om jag cyklar iväg. Och jag behövde frukost.

Nu ska jag dra till coop, bokstavligen, med lilla vagnen. Kanske finns det höstdörrkransar på torget. Sen får vi se, möjligen överraskar jag svärmor med en runda för att skaffa leg i större staden. Men det har jag inte pratat med varken henne eller maken om än.