måndag, 9 september, 2013


kvar tills jag ska ut och åka. Men jag har pass och mitt European Health Insurance Card och jag vet att väskan går som handbagage, det vill ju till att hinna med tåget på hemvägen för att kunna hämta maken och då ska det inte hindras av försvunnen väska. Så tänker jag. Och jag har tittat på hotellets hemsida, frukosten verkar kunna hålla mig på benen en lång stund.

Och i anmälan kryssade jag för att jag gärna delade rum, men i dag blev jag uppringd och tillfrågad om maken skulle med. Nej, sa jag. Och förklarade pedagogiskt att jag enbart skrivit mitt eget namn på raden längst ner, men att jag kryssat rutan att jag gärna delar rum. Har liksom gjort det förr på andra liknande resor. Ja ha, nä hä, det fanns bara gifta par och herrar, sas det. Och jag sa att då får jag väl betala extra i efterhand då. Och lite förvånad var jag allt, för jag hade för mig att det kommer med så där tre andra ensamstående damer, men möjligen ville alla ha enkelrum, vad vet jag. Eller också hade alla sagt att dom i a f inte kunde dela rum med mig, också en möjlighet. Och just det där ‘bara gifta par’ kändes omotiverat ledsamt, faktiskt. Dumt av mig, men det kändes som om man får sitta med vid kanten längst bort.

Nu blev det inte så. Jag fick mail om att jag får dela med en avhållen kvinna, och vi hade sen lite kontakt också. Och jag blev så väldigt glad över att nån faktiskt ville dela just med mig, att det inte bara var motvilligt utan att vi kan säga att vi tycker det ska bli roligt. Det blir bra, riktigt bra.

magnetiska ‘övningskörning’ skyltar sittande på kylskåpet hur länge som helst, till hands liksom. Nu har jag slängt dom. Yngste tog körkort i dag. Ett stilla hurra är allt på plats. Så glad jag är att han tog tag i det och att allt löste sig till slut, det var ju lite hektiskt med att få till tillstånden i tid, men nu är det alltså klart. Och maken sa – ‘vad ska han använda det till nu?’ och det är väl knappast nåt problem alls, att inte ha bil men att ha körkort är väl betydligt bättre än tvärtom. Man kan hyra bil dessutom om man behöver. Lille vännen. Det är en frihetskänsla att kunna sätta sig i bilen och åka i väg.

Och om vi nån gång mer är i den situationen, så kan vi bytas om med körandet. Hittills har det alltid varit jag som kört.

hopfunderad. Två dubbleringar – pasta carbonara två lördagar och ärtsoppa två torsdagar, men annars ser det omväxlande ut. Och jag är väldigt lättad. Att slippa tänka varenda dag, att bara skriva handlingslistan efter matsedeln. Och jag har insett att det har blivit lite för mycket extraätande ett tag, det är så lätt att ta en sväng runt köksskåpen och hitta t ex salta mandlar, om dom nu finns där. Lite mer disciplin behövs också när man handlar. Jag vet att det kan anses som ett lyxproblem att gnälla över två extrakilo, men två kan lätt bli tre, fyra, fem – jag vet.

Och jag har äntligen sytt upp ärmarna på den svarta linnejackan. Det är t o m så att jag funderar på att ge mig på en röd kofta/jacka som jag köpte förra sommaren. Det ser lite taffligt ut att vika upp lager på lager. Och lite nöjd blev jag när det visade sig att den mörkgröna t-shirt med trekvartsärm som jag köpte förra veckan var ganska exakt samma färg som en tröja jag haft i många år. Så här inför hösten, vad som kommer sen vill jag inte ens tänka på. Det där vita eländet.

Och det blir kycklingrisotto i dag.

lever ibland ett eget liv. Bredvid maken finns ju hans avhållna klocka-med-röda-siffror-i-taket. På dagen ser han inte siffrorna i taket – man kan köpa en svindyr som syns i dagsljus också, men där är vi inte än – och då händer det att han svänger på klockan för att se siffrorna på framsidan. Det hade tydligen hänt i går för han hade kommit åt nån av knapparna som reglerar väckningssignalen, som vi ALDRIG använder, men 00.01 brakade den igång och jag hade precis lagt mig ner, ovanligt tidigt för att vara jag, och jag fattade inte var det konstiga ljudet kom ifrån. Totalpanik rådde nån minut, men maken somnade om på ca två minuter.

Och jag har hunnit få påminnelsesms om paketen i Burträsk också.

Och jag tänker på dom som drabbas av den plötsliga katastrofen, hur den sen än ser ut, i sina liv.

I dag hade det f ö varit min mammas namnsdag, då förr i tiden innan man moderniserade namnen. Augusta. Hennes andranamn, alla kvinnor i hennes familj hette så. Så det gör inte jag. Men jag brukade ringa henne.