lördag, 7 september, 2013


ändå. Yngste ringde, rara han. Vi pratar inte så ofta, men han är så fin. Och han berättade i förbigående att han hade bakat en (komplicerad) chokladkaka med frosting och hade alldeles på egen hand köpt en elvisp. Modern log. Och så slog mig en tanke, förra gången vi pratade skulle han köpa grötris, så jag frågade vad han hade gjort med det. Jo rå, han hade gjort sushi. Och plötsligt minns jag att när han var riktigt liten skulle han bli kock, fast det har väl legat på is rätt länge. Fast sushilagandet var tydligen mycket en social grej. Inte brukade jag och mina vänner göra sushi precis, allt var inte bättre förr. Varje kväll tittar jag på hurdant vädret är hos honom.

Och han hade ringt maken på boendet i torsdags, det är omtänksamt, och det gjorde iofs hans bror också. Pojkarna är bra rara. Och han pratar lite med sin far nu också.

 

 

förgäves i makens väska efter ytterligare ett par kalsonger. Borta. Så jag tog mig bort till boendet i dag också, och jo då, där fanns dom, alldeles nyss torktumlade. Men nu är dom hemma igen. Det var bra att dom återvänt till hemmet.

Och maken har pratat med svärmor som varit en sväng till yngste brodern, som för tillfället har ett helt paket slangar på alla upptänkliga håll i kroppen. Det är riktigt dåligt med honom. Och min fantastiske Äldste kämpar med mediciner som inte finns och mediciner som finns på fel ställen och apotekets rutiner och sjukvårdens helgrutiner och så svärmor och den äldste brodern också, han som i natt sovit 14 välbehövliga timmar, utmattad som han var efter lillebrors behov under gångna nätter. Och jag tänker på hur märkligt det är med livet, Äldste hade tittat in i sjukrummet och sett de tre mycket gamla, ganska lomhörda, syskonen sitta där tillsammans. En dag till.

Det känns lite svajigt att göra upp alltför detaljerade planer här just nu.

– maken har fått sin medicin nyss och jag har varit och handlat. Underbar sensommardag. Och maken är skrubbad och alldeles rakad. Men jag märker att jag har lite startsträcka att komma igång, det är trögt. Det är lätt att vänja sig vid ett mått av frihet, att kunna tänka att det vore skönt med en promenad och då är det bara att ta på sig skorna och gå. Och vi har gemensamt täcke och maken gjorde försök att sno åt sig mer än sin del lagom när jag skulle sova i natt.

Sen ser jag förstås allt jag borde göra, tvätta fönster och torka golv ligger högt upp på listan. Och en svart linnejacka borde jag sy upp ärmarna på, den har funnits i garderoben ett par år och jag har inte gjort något åt det. Ja, jag har vikt upp dom, annars kan man nästan hoppa hopprep med dom. Men det är lite motstånd mot att plocka fram symaskinen. Det är lite motstånd mot en hel del, kanske skulle jag lägga mig lite i soffan. En timmes slummer.