När jag tittar ut över taket ser jag sol och en stor björk, där gul löv börjar vara påfallande. En vacker tidig morgon. Och jag hade en så fin dag i går, förmiddagen med stillhet och mycket tid i kyrkan och så småningom lunch med vänner på en innergård med parasoll och stora krukor med kryddväxter och möjligen nerium, lite italienskt stuk och så gick vi tillsammans en långsam promenad genom stillsamma gator och så satte vi oss med glassbägare på en annan gård – lakritsglass för min del.

Sen var min värdinna återkommen och vi tog en lång promenad och så delade vi en räkmacka och efter den stuvade vi in oss och ett par vänner i min lilla bil och så åkte vi till kvällsmässa i en mycket liten kyrka en bit bort, där prästen har förmågan att kunna säga saker som jag förstår. Och sen avböjde vi vänligt men bestämt hans erbjudande om något att tugga på i prästgården, han hade haft alldeles väldigt mycket att syssla med de senaste dagarna och behövde nog mer än väl gå hem och lägga upp fötterna lite.

Och snart gissar jag att vi äter frukost och innan packar jag väl ihop det som ligger strött omkring mig. Det här betyder väldigt mycket för mig och självklart undrar jag hur maken haft det under tiden, och jag undrar också – med viss bävan – kommer jag att få fler såna här tillfällen? Jag vet förstås inte, det kan ingen veta. Men jag är så tacksam över dessa dagar i ett alldeles gyllene septembersken.