fredag, 6 september, 2013


går det inte att ändra det som blev fel. Jag vet. Och jag vet också att jag faktiskt försöker få det att fungera, det här med avlastningen, men det vill sig liksom inte. Någon sorts systemfel är det. Kortslutning liksom.

Men jag försöker minnas det som var bra för mig, försöker att inte låta det andra ta över helt. Försöker att inte känna skuld för det här.

Och man använde en för mig ganska obekant bönbok där jag var, jag läste lite i den och tittade på bönen som skulle läsas sist och där stod det ungefär – ‘och så tackar vi dig Gud för dom enkla människorna’ och då var det nära att jag reste mig upp. Hur tänkte han som skrev där? Enkla människor? Jag har mycket sällan träffat nån jag skulle kalla enkel – inte på något plan, dom flesta har en betydande komplikationsgrad som jag ser det. Och vem tror man att man är, om man benämner medvandrarna som enkla? För mig är det andligt översitteri. Och han som sen läste strök det ordet. Tack för det. Och tack Gud för dom gånger jag förmår se andras komplexitet.

Nästan ingenting är enkelt.

att ‘det vanliga’ livet pågår också under tiden som jag inte är hemma. Makens ena morbror befinner sig nu på sjukhus och den andra morbrodern är alldeles uttröttad i hemmet. Man blir det om man inte får sova när man är 90. Lite kärvt f n alltså.

Och jag sov väl inte så strålande i natt, dels har jag ständigt ont i vänster fot är jag ligger ner och man gör ju det när man ska sova. Sen höll jag på och laddade telefonen också och den ger tydligen ifrån sig en glad liten låt när den är färdig och då slog mycket adrenalin till förstås vid halv två, jag undrade vad som kunde ha hänt, och det är ju rätt mycket om man tänker efter. Och jag tänker efter. Halv två. Men dagen har varit strålande varm och vacker och trafiken fungerade bra.

Och jag gömmer i tacksamt hjärta mina två dygn. Innan jag åkte gick jag in i kyrkan där, den som för mig betyder så mycket, att lagra rummet i sinnet en extra gång. Helighet, stillhet, tacksamhet.

– faktiskt, makens boende. Tyvärr. Av många olika skäl. Sen hjälper det inte att man en kväll hade ordnat kräftskiva med dans för de boende. Jo. Maken och jag har varit på en och annan kräftskiva, så det är inte det. Men att i hans situation plockas på lustig hatt (det vägrade han) och med en hand kan man inte äta kräftor – ingen hade tänkt på det, men så småningom skalade ett biträde någon kräfta åt maken. Och han dansade inte. Om man säger så.

Det hade varit bättre om man hade läst lappen om vad han behöver och hjälpt honom byta skjorta och underkläder varje dag. Faktiskt. Och hade man dessutom gett honom ett täcke eller en filt första natten hade det varit ännu bättre. Att dela toalett med en helt senil person har också sina problem. När jag kom dit sa jag att maken behöver toarullen på höger sida, men det fanns inte nåt toapapper alls. Så hur den senile mannen löste det vet inte jag. Jag vill ev inte veta det heller. Och man sa till mig att man kunde ju prata med vaktmästaren om toapappershållare till maken, och det gissar jag kunde ha tagit viss tid, så jag plockade fram den medhavda och surrade fast den med kraftig tejp.

Sen glömdes naturligtvis larmet på hans arm, men detta boende var beläget 500 m från vår lägenhet, så jag gick tillbaka med det omgående. OK. Och då blev jag ifattsprungen av en personal, som hade makens nattskjorta och sa -‘han glömde den här också’ och då steg faktiskt adrenalinet ett par nivåer hos mig och jag sa, väldigt tydligt – ‘nej, han glömde inte, han kan inte komma ihåg sånt’, men jag antar att hon inte förstod.

Så nu behöver vi lugna oss lite.

När jag tittar ut över taket ser jag sol och en stor björk, där gul löv börjar vara påfallande. En vacker tidig morgon. Och jag hade en så fin dag i går, förmiddagen med stillhet och mycket tid i kyrkan och så småningom lunch med vänner på en innergård med parasoll och stora krukor med kryddväxter och möjligen nerium, lite italienskt stuk och så gick vi tillsammans en långsam promenad genom stillsamma gator och så satte vi oss med glassbägare på en annan gård – lakritsglass för min del.

Sen var min värdinna återkommen och vi tog en lång promenad och så delade vi en räkmacka och efter den stuvade vi in oss och ett par vänner i min lilla bil och så åkte vi till kvällsmässa i en mycket liten kyrka en bit bort, där prästen har förmågan att kunna säga saker som jag förstår. Och sen avböjde vi vänligt men bestämt hans erbjudande om något att tugga på i prästgården, han hade haft alldeles väldigt mycket att syssla med de senaste dagarna och behövde nog mer än väl gå hem och lägga upp fötterna lite.

Och snart gissar jag att vi äter frukost och innan packar jag väl ihop det som ligger strött omkring mig. Det här betyder väldigt mycket för mig och självklart undrar jag hur maken haft det under tiden, och jag undrar också – med viss bävan – kommer jag att få fler såna här tillfällen? Jag vet förstås inte, det kan ingen veta. Men jag är så tacksam över dessa dagar i ett alldeles gyllene septembersken.