utefter vägen. Och resan gick bra, jag kollade upp ett elegantare matställe utefter vägen och hann tänka – ‘men lax låter väl bra’ och sen upptäckte jag att det är ju inte augusti längre och betala 185 kr för strömming ville jag inte. Sannolikheten att det skulle vara ben i den bedömde jag dessutom som rätt hög, så jag stannade på ett ordinärt McD och tog en kycklingsallad i st. Gott och närande på sitt sätt.

Sen kom jag i god tid och stålande solsken fram och kunde gå in i kyrkan och ta min vanliga promenad runt i rummet och tända ett ljus vid Madonnan och gå vidare och plocka upp min lilla bönbok och be för dom som är mig nära, och sen var det dags för eftermiddagens gemensamma bön och minsann – min värdinna kom precis in genom porten när jag stod längst ner i kyrkan. Sen gick vi och drack lite kaffe, sittande ute i strålande solsken och så en promenad utefter sjökanten, nästan vindstilla. Goda samtal.

Och maken? Inte så vidare värst kul, faktiskt. Mycket praktiskt som trasslade. Jag pratade med honom när jag kommit fram, och han var inte glad. Men jag inser att det är ingenting jag kan göra just nu, det får lösa sig där han är. Och jag tänker på att Äldste sa redan från början när jag sa att han får telefonen med sig – ‘men är det så bra? Tanken är ju att du ska kunna koppla av?’ och det är inte helt enkelt. Jag skulle verkligen önska att det fungerade annorlunda och bättre för honom. Men jag orkar inte riktigt det just nu.