För min del är jag rätt glad över sociala medier, fb och så. Jag har rätt stillsamma vänner där, har återknutit kontakt med folk jag inte sett live på evigheter och så. Trevligt. Och visst händer det att jag också blir lite förbryllad över vilka fina och perfekta liv folk tycks ha, vackra bilder och fantastisk mat. Jag kostar på mig ett och annat leende.

Fast det är klart att jag vet och förstår att det finns andra sidor också, möjligheten att hänga ut andra i nån typ av offentlighet och med offentlighet är det ju så att har man hamnat där, har man inte kontroll över vad andra skriver och hur det uppfattas. Jag läste en del kommentarer i dag hos någon som i sin tur kommenterat en uthängning, grova beskyllningar mot andra. Och jag häpnade över att det är så lätt att tro att allt man läser är sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Och att principen att alla bör ses som oskyldiga tills motsatsen är bevisad tycks hänga så löst. Hur lätt det är att vara en del av en jagande flock. Det är skrämmande. Det skrivs så mycket om det man inte vet något om. Andras komplicerade verklighet, andras sorg och plåga.

Jag är inte direkt förvånad över att människan är människans varg, men jag skulle önska att det vore annorlunda. Försiktighet. Eftertanke. Att låta stenen i handen falla till marken och gå därifrån.