måndag, 2 september, 2013


För min del är jag rätt glad över sociala medier, fb och så. Jag har rätt stillsamma vänner där, har återknutit kontakt med folk jag inte sett live på evigheter och så. Trevligt. Och visst händer det att jag också blir lite förbryllad över vilka fina och perfekta liv folk tycks ha, vackra bilder och fantastisk mat. Jag kostar på mig ett och annat leende.

Fast det är klart att jag vet och förstår att det finns andra sidor också, möjligheten att hänga ut andra i nån typ av offentlighet och med offentlighet är det ju så att har man hamnat där, har man inte kontroll över vad andra skriver och hur det uppfattas. Jag läste en del kommentarer i dag hos någon som i sin tur kommenterat en uthängning, grova beskyllningar mot andra. Och jag häpnade över att det är så lätt att tro att allt man läser är sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Och att principen att alla bör ses som oskyldiga tills motsatsen är bevisad tycks hänga så löst. Hur lätt det är att vara en del av en jagande flock. Det är skrämmande. Det skrivs så mycket om det man inte vet något om. Andras komplicerade verklighet, andras sorg och plåga.

Jag är inte direkt förvånad över att människan är människans varg, men jag skulle önska att det vore annorlunda. Försiktighet. Eftertanke. Att låta stenen i handen falla till marken och gå därifrån.

att det här går bra, jag är lugn och avslappnad. Nästa steg är att jag övertalar mig att jag kan flyga också. Jag är alltså inte flygrädd ett dugg, jag menar flyga som i svanar. Typ.

För jag försöker sitta här och tänka att jag inte behöver städa extra i morgon eftersom jag åker bort på onsdag. Jag behöver inte. Fast kompostpåsen ska jag lyfta ut. Och maken ska ju ha en del packat. Och jag vet inte än vad jag ska stoppa ner för bok till honom, det kom ett – eller snarare två – sms om paket och jag strålade upp och tänkte att det kunde vara den beställda boken till maken, men nä då, ni som läst här länge vet precis – det var Burträsk igen. Q8-macken där som har paket till nån stackars människa som kommer att gå runt allt mer irriterad och vänta på sina grejor, som måste ta en extra tur tillbaka till sändaren igen då. Det är verkligen nåt särskilt med Burträsk, precis som dom säger i ostreklamen.

på eftermiddagen blev det. Fast sen ringde Bra Grannen på dörren, hon är här ett par dagar. Hon har sommarhus, som hon älskar, tjugo mil härifrån och är här väldigt sporadiskt mellan början av maj och oktober. Så hon tycker det är underbart att ha flyttat till en mindre lägenhet nu. Vi blev sittande nästan två timmar och pratade och uppdaterade varandra. Hon är en trevlig person och jag är tacksam att hon ändå finns i närheten en stor del av året.  Hon hade inte tänkt på helgens festival, så hon hade liksom hamnat mitt i det milda trafikkaoset. Fast jag hörde nyss när jag diskade om hur man ska stänga ner Stockholm inför Obama. Vi får hoppas att amerikanska presidenter inte tänker komma hit särskilt ofta.

Och eftermiddagen blev nästan lite sommarlik igen. Fast när jag gick till apoteket satsade jag ändå på svarta regnjackan. Till våren tror jag att jag ska blomma ut i nåt mer färgstarkt.

– sängarna då först och främst. Jag tror jag avvaktar nästa vecka, det fanns ett alternativ som Hosanna tipsade mig om. Men jag blir så trött av alla val och att bestämma sig.

Sen ska det ju bakas limpor, förmiddag eller eftermiddag? Apoteket, förmiddag eller eftermiddag? Och brev, ett riktigt med frimärke, ska postas. Och brevet och apoteket betyder att man måste gå ut, och ute regnar det, bitvis alldeles våldsamt, så där så att man blir våt oavsett vad man tar på sig. Nån stackars meteorolog påstod att det kommer att bli bättre på eftermiddagen. Jag chansar på det.

Och så länge har jag vikt på jättefrottehanddukar och lagt under huvuddelen av makens madrass. Och när vi ska be completoriet så får han väl sitta på sängkanten. Lite mer obekvämt, men det går nog.