regnet började vräka ner när vi kommit hem från närmaste kyrkan. Men nu är det lite ljusare igen. Och det kom fram en man och hälsade på maken, dom hade ett gemensamt specialuppdrag för länge sen, jag minns t ex att dom åkte på konferens på Finlandsbåt och skulle anmäla sig dagen efter Estonia. Hur som helst kom han fram och trodde knappt att maken skulle känna igen honom, men det var ju inga problem med det. Dessutom kom han fram för nåt år sen också, så det var knappast maken som hade problem där. Och det märkliga är att han tittar rakt igenom mig, som om vi aldrig träffats, och det har vi. När jag var så där 17 brukade vi ses då och då och i Uppsala var vi med samma inte särskilt stora förening och bodde på samma studenthem. Och jag är mer lik mig, faktiskt, samma hårfärg och så, och han har inget hår alls t ex. Men jag tycks ha glidit ur minnet totalt. Inte för att det gör något.

Och svärmor har piggnat till betydligt, just nu pratar hon och maken i den fungerande (hurra!) telefonen. Vi hoppas på fortsatt tillfrisknande.