som jag fryser. Jag tog på mig en liten tröja, länge sen. Och jo tack, jag vet att det är september nu. Och att det rimligen betyder höst. För min del var det lättare att överleva på den tiden när vi kunde göra något uppmuntrande under hösten, Rom är det ultimata i början av oktober. Jag har inte behov av Thailand eller så, ligga på sandstrand är inte min grej helt och hållet.

Och jag vet att om inget katastrofalt inträffar, så gör jag en liten resa i början av oktober, men jag kan föreställa mig en massa katastrofer innan dess bara jag tänker lite grann. Så det är väl bäst att inte tänka så mycket, ungefär som Snorkfröken när kometen är på väg, skaka luggen lite och göra en mugg soppa. Nu har jag ingen lugg, så inte ens det. Men min andliga lugg får väl skakas. Att böja min vilja under Guds vilja, som det heter i den dagliga bönen.

Och jag tänkte lite på det här med den avlägsne bekanten, han som liksom såg tvärs igenom mig. Han är förvisso inte ensam om det, det är konstigt när man är osynlig och samtidigt ser alla andra som störtar runt och är duktiga, gränslöst duktiga. Å andra sidan är det en frihet i att inte söka bekräftelse så förtvivlat hela tiden, lite lättare att andas. Tomheten, saknaden, ensamheten kan vara förfärande, men en fyrkantig plugg passar inte i ett runt hål.  Fast jag kan inte minnas att syokonsulenten någonsin tipsade om att man kunde bli eremit.