söndag, 1 september, 2013


– definitivt den här gången tror jag. Makens ställbara säng. Första gången brann det ju till i motorn och svärsonen fixade med snöre. Det höll ett tag. Sen small det också och då bytte Äldste kretskort mellan fotända och huvudände, så man kunde höja huvudänden. Men i går kväll började det knaka oroväckande och i kväll var det nog definitivt.

Så jag har googlat marknaden lite. The sky is the limit. Alltså på marknaden, inte vår betalningsförmåga. Fast det känns som om det blir kungsängen, dom har lagerrensning t o m 8 september. En säng som klarar 200 kg bör väl räcka. Och jag minns hjälpmedelskvinnan som häpet sa när jag i förbigående sa att maken hade en ställbar säng – ‘hur har ni fått det beviljat?’. Nej, vi har inte fått det ‘beviljat’, jag har alltid utgått från att man får fixa själv. Fast det är ett projekt både att få bort den gamla och få dit den nya. Det är inte bara det att den klarar många kilo, den väger många också.

Dessa projekt.

som jag fryser. Jag tog på mig en liten tröja, länge sen. Och jo tack, jag vet att det är september nu. Och att det rimligen betyder höst. För min del var det lättare att överleva på den tiden när vi kunde göra något uppmuntrande under hösten, Rom är det ultimata i början av oktober. Jag har inte behov av Thailand eller så, ligga på sandstrand är inte min grej helt och hållet.

Och jag vet att om inget katastrofalt inträffar, så gör jag en liten resa i början av oktober, men jag kan föreställa mig en massa katastrofer innan dess bara jag tänker lite grann. Så det är väl bäst att inte tänka så mycket, ungefär som Snorkfröken när kometen är på väg, skaka luggen lite och göra en mugg soppa. Nu har jag ingen lugg, så inte ens det. Men min andliga lugg får väl skakas. Att böja min vilja under Guds vilja, som det heter i den dagliga bönen.

Och jag tänkte lite på det här med den avlägsne bekanten, han som liksom såg tvärs igenom mig. Han är förvisso inte ensam om det, det är konstigt när man är osynlig och samtidigt ser alla andra som störtar runt och är duktiga, gränslöst duktiga. Å andra sidan är det en frihet i att inte söka bekräftelse så förtvivlat hela tiden, lite lättare att andas. Tomheten, saknaden, ensamheten kan vara förfärande, men en fyrkantig plugg passar inte i ett runt hål.  Fast jag kan inte minnas att syokonsulenten någonsin tipsade om att man kunde bli eremit.

regnet började vräka ner när vi kommit hem från närmaste kyrkan. Men nu är det lite ljusare igen. Och det kom fram en man och hälsade på maken, dom hade ett gemensamt specialuppdrag för länge sen, jag minns t ex att dom åkte på konferens på Finlandsbåt och skulle anmäla sig dagen efter Estonia. Hur som helst kom han fram och trodde knappt att maken skulle känna igen honom, men det var ju inga problem med det. Dessutom kom han fram för nåt år sen också, så det var knappast maken som hade problem där. Och det märkliga är att han tittar rakt igenom mig, som om vi aldrig träffats, och det har vi. När jag var så där 17 brukade vi ses då och då och i Uppsala var vi med samma inte särskilt stora förening och bodde på samma studenthem. Och jag är mer lik mig, faktiskt, samma hårfärg och så, och han har inget hår alls t ex. Men jag tycks ha glidit ur minnet totalt. Inte för att det gör något.

Och svärmor har piggnat till betydligt, just nu pratar hon och maken i den fungerande (hurra!) telefonen. Vi hoppas på fortsatt tillfrisknande.