än jag just nu tror. Jag tror jag nämnt att jag är katastrofiskt lagd. Vi ska väl kontakta svärmor och se om hon vill fara hem igen. Och då är det liksom frågan hur bröderna mår. Den ene, han som är mest krasslig, har tydligen fortfarande trassel med magen. Trassel är en förskönande omskrivning för att ha varit i badrummet sju gånger i natt, vem skulle inte ligga platt efter det, tänker jag mig. Och hur mycket vätska man har kvar i en redan bräcklig kropp är väl tveksamt. Och vem tar beslutet om att ringa ambulans? Och hur hanteras det praktiskt? Jag menar att skicka i väg en riktigt dålig äldre person som inte hör så bra, nå – det kan inte lösas här och nu. Jag känner mig lite maktlös, det saknas så tydligt en generation här och det är inte alls så att jag tycker att Äldste inte gör tillräckligt, för det gör han och mer därtill, men det hade varit enklare om maken varit i slag. Och inte bara det att han inte kan ta beslut och praktiskt göra något, jag måste ju ha ansvar för hans välbefinnande också, jag kan inte lämna honom hur som helst och hur länge som helst.

Det är inte lätt.