juli 2013


och samtidigt alldeles underbar. Jag satt ute nyss och läste om Winston Churchill. Jag gick in när grannen annonserade för sina döttrar att nu skulle dom läsa Bert. Absolut inget ont om Bert, men jag kände att jag inte behövde lyssna just på det. Tio meter bort runt hörnet är för nära även om man inte ser varann.

Och jag funderar över att det är så lätt att ta folk bakom en gardin och förmana och sen när det visar sig att förmaningen var ganska felaktig, så kan man inte ha stake nog att leta upp en annan gardin och be om ursäkt. Det hade inte behövts en gardin heller, tänker jag. Men jag lämnar ämnet. Det viktiga för min del var faktiskt att adekvat hjälp skulle ges till den som behövde. I do not lie and I do not feign. Sån är jag. På gott och ont.

Sen funderar jag – helt ytligt – över hur man reagerar när folk ger en hudkräm – ‘om du använder den här kommer det att bli alldeles fantastiskt’. Ja ha du, och den där lilla konstiga förpackningen – skulle den verkligen göra mer för mig än Estée Lauder och Dior i kombo? Skulle knappast tro det, min ålder är en faktor i sammanhanget också. Nån berättade om sin ilska när tio år yngre pojkvännen kom med en rynkkräm på hennes 40-årsdag. När jag fyllde 40 var jag rätt gravid, och säga vad man vill om maken, men rynkkräm kom han inte med. Jag fick en kaméring.

– när Yngste och jag satte oss i bilen för att friska upp hans körning lite, så var det +31 ute. Det är inte alldeles lätt att hålla koncentrationen då, iaf inte för mig. Men med dom förutsättningar vi hade, så gick det bra. Vi ska göra om det fler gånger. Och jag kom på att jag måste ta ut nytt pass också. Vi åkte förbi passkontoret ett par gånger. Och håret lockar sig i värmen.

I går funderade jag på att kapa den årliga dm innan jag tvättade håret, men jag orkade inte ens det. Det var stort att orka tvätta. Allt detta som ständigt ska ordnas, nu har jag upptäckt att färgpatronerna till skrivaren har gjort sitt, utskrifter ser väldigt ålderdomliga ut, gulbleka närmast. Nog är man lite förslöad när det känns jobbigt t o m att beställa på nätet, jag behöver inte ens stå i kö.

nyss, när jag var ute och vattnade petuniorna. Lite muller här och där, än så länge en bit bort. Och klibbigt och kvavt. Men den klyftade färskpotatisen står i ugnen och den långsamma kycklingen är redan klar, jag var uppe tjugo över sju för att skala vitlöken och få in den i tid, fem timmar kräver framförhållning.

Och vi hade svärmor med oss till kyrkan, den vi gick i så många år. Lite glest i bänkarna, men kära återseenden och maken blev stående tjugo minuter och pratade efteråt. Sen var han alldeles matt när han skulle uppför trappan här hemma. Jag var inte ett dugg förvånad. Och som så många av söndagarna efter Trefaldighet handlade det om hur vi hanterar varandra, det ansvar vi har, och möjligheten att börja om på nytt när vi har gjort fel. Och det är en tacksamhet för mig. Har inte riktigt kommit i fatt med sömnen ens till min normalnivå och då är man=jag betydligt mer lättirriterad tyvärr. Men snart är det mat och det brukar också hjälpa och sen ska sonen och jag övningsköra lite.

Tjo.

– kanske. Mina svärsöner råkar ha födelsedag samma dag, på måndag. Och tydligen tänker den närmaste fira det i familjens lilla stuga vid sjön alldeles bredvid där Äldste och hans familj har sitt sommarhus. Lilla stugan vid sjön byggdes från början av min svärfar som älskade den oerhört. Andra hade bilder av barn och barnbarn i plånboken, svärfar hade stugan. Och nu är det Tvåan och hennes familj som ägnar sig åt den. Och Yngste som nyss kom hem efter att ha passat lilla hunden två dar, sa att eftersom dom då är tre starka män (han, Äldste och svärsonen) så kunde dom kanske hjälpa till och få ner maken dit – mycket liten stig nedför och upp igen – men vi får se.

Och jag funderar också på att försöka flytta makens nästa avlastning en vecka framåt eftersom Yngste stannar här till den tionde augusti. Det vore rentav bättre för mig. En resa norrut kanske då.

– när man ska umgås med människor. Jag har en vän som i kyrkobönen använder formuleringen – ‘så ber vi för dom vi har svårt för, dom vi inte förstår oss på’ och det tycker jag är klokt. Att ägna ett ögonblick av eftertanke där och då. Och jag är trött, väldigt ofta, detaljer kan få orimligt stor betydelse.

Första frukost borta. Mat ska hämtas, mat står väldigt ologiskt uppställd, man får traska hit och dit (det blev bättre sen), men dock. Jag hämtar alltid först var sitt glas juice till maken och mig. Sen fixar jag hans yoghurttallrik med olika tillbehör, sen ställer jag mig i kö till mackorna. Där tar jag åt oss båda, jag ser ägghalvor och tar en till maken, spritsar kaviar på för enkelhetens skull, ger maken mackorna, hämtar té till honom och kaffe till mig och sen kan jag köa för egen yoghurt och sen kan jag få äta. Då upptäcker maken att någon annan har tagit sill till sitt ägg och säger att det ville han också ha. Och jag säger, så lugnt jag orkar, att nej, nu får du klara dig med kaviaren. Och han säger igen att han velat ha sill och jag säger igen att det får vara som det är. Då lägger sig förstås nån annan i och säger att men det är väl inget att tjata om, om han nu så gärna vill ha sill, så kan han väl få det? Och allt annat jag gjort är förstås osynligt, så kommande morgnar ser jag till att ge honom två sorters sill då, så att inte hon som tyckte till ska känna att han är illa behandlad. Visst.

Och när jag står en kväll utanför kyrkan vid bilen och väntar på maken, som ju är oändligt social och oändligt långsam, så anropas jag förstås av någon som pratar med en älskad mycket bräcklig äldre herre – ‘Lilja, kan du kolla om man kan gå genvägen där borta i kväll?’ – och jag undrar inombords varför i all världen hon inte kan kolla själv, hon är inte rörelsehindrad eller så, men en del har mer begåvning än andra att sätta andra i arbete. Typ.

Och nästa kväll, när jag står där och väntar på att ta maken till kondiset, klockan var rätt mycket och trots allt hade dom en stängningstid och vi skulle transportera oss dit, sätta maken vid ett bord och jag skulle handla och betala, men då anropas jag förstås av samma kvinna, som kan sätta andra i arbete,  – ‘Lilja, du kan väl skjutsa hem X?’ och jag får säga att tyvärr, det går inte. Jag hade inte tio minuter extra där. Alls. Och hon som skulle skjutsas tillhör inte precis mina allra närmaste, så det var extra pinsamt. Nästa morgon kände jag att jag fick lov att förklara situationen för henne och hon hade inte alls haft något behov av skjuts och hade verkligen inte bett om det, så det var inga problem där.

Och jag är inte alls emot att hjälpa om jag kan, när någon föll ihop lite grann i en situation när andra runt omkring mest stod och tittade, såg jag till att rota fram en sjukvårdskunnig person och sen skjutsade jag hem den hopfallna. Självklart.

Att ha omsorg om andra betyder inte nödvändigtvis att man ska berätta för andra vad dom borde göra.

lagom när jag skakade filtarna på balkongen. Och jag var glad att jag gick till torghandeln redan före frukost. Tyvärr köpte jag en knippa färsk lök som var riktigt usel, upptäckte jag när jag kom hem, men så kan det också gå. Och jag köpte hallon och två askar svarta vinbär. Dom ska bli marmelad. Det är länge sen. Förr, då för länge sen, när vi kom hem från vår vecka borta, brukade maken ta en stol och sätta sig bland vinbärsbuskarna och plocka enorma mängder som vi frös in och sen kokade jag under vintern. Under stormen Gudrun försvann allt i frysen, dom sista bären maken plockade, och sen har jag inte orkat/kunnat/velat koka igen. Men i eftermiddag så. På den tiden hade jag ett jättelager tomma glasburkar i källaren, men jag tror det ska gå bra, några stackars burkar finns det längst in i skåpet.

min mur av vita och ceriserandiga petunior och såg månen, alldeles orange, stiga över hustaken nyss och jag kände stor tacksamhet över att dagen slutade så mycket bättre än den började. Det är inte alltid det är så.

Och ingen åska har vi haft än. Natten är förmodligen nära definitionen för tropisk, alltså över 20 grader, balkongdörren står ganska öppen. Inga mygg. När jag skulle släcka lampan en kväll förra veckan studsade det ner en obehaglig insekt mot mig, men jag viftade till och den försvann, men sen vet jag inte – efter någon timme var det nånting som svepte över min panna och det undrade jag vad det var. Och en annan kväll när vi stod ute vinglade fladdermössen runt. Och skogsduvorna kuttrade nästan oavbrutet från lindarna. Här hör jag bara grannar som pratar nånstans, relativt tyst. Men i morgon kväll blir det fyrverkeri på torget, tanken är tydligen att hylla Herren och var och en får väl göra det på det sätt som verkar trevligt. Själv föredrar jag rökelse och gregorianik, men smaken är olika. Lite tystnad är inte heller fel för mig.

– lilla minsta hon är så underbar, lite blyg först, men sen går hon glatt till farfar och kramar honom och han kittlar henne professionellt med sin högra hand och hon fnissar lyckligt och tar två steg bort och kommer sen tillbaka.

När dom sen skulle gå pussade hon dockan hon tagit fram och lade ner den i den lilla röda dockvagnen min pappa gjorde till Äldsta, och sen körde hon mycket ordentligt in den under trappan där den står parkerad. Och sen pussade hon farfar hej då. Och tog nästan på sig sandalerna själv.

Och jag har hunnit sova en liten stund och tittar nu på mitt lätt avskavda nagellack, det är nog dags att ta en omgång med fötterna. Man kan alltid va snygg, som vi säger, även om det är lite klibbigt ute. Notera – jag klagar inte, det är underbart med sommar, inte minst eftersom det har varit lite tystare i omgivningen i dag.

– jo men visst. När jag hade sovit ca sju minuter i natt vaknade maken och ville till badrummet. OK. Och allt adrenalin slog till och jag var övertygad om att jag inte skulle lyckas somna igen, men det gjorde jag. Och liten morgonpromenad så småningom, morgonbön med nya människor att be för, plocka ihop frukosten – väldigt okoncentrerad faktiskt – och jag kan bara säga att den här idén med linfrön i gröten är inte så lockande för mig, konsistensen är inte kul längre, men maken gillar det väldigt mycket. Och det blev lite hektiskt, till slut sa jag att det var nog bäst att vi tog det lite lugnt nu en stund.

Och sen ringde Äldste och sa att dom tittar upp en liten stund under fm, det behövde handlas tydligen och då kan vi få träffa hittills lilla minsta, som lever ett gott sommarliv nu med badpool och det gröna gräset.

Och nu pinglar dörren.

– jag tänker som så att det inte är konstigt om maken trasslar till det lite för sig efter den här veckan, så intensiv, så många möten, så mycket minnen, så mycket praktiska ting. Jag försöker tänka så.

Och vi mötte förstås dom som säger – ‘men han ser så mycket bättre ut nu’, och jag vet ju att det handlar om dom, dom minns rentav inte längre hur han såg ut som frisk, dom minns sin egen rädsla över hans svårigheter och är lättade över att finna att så pass mycket finns kvar. Och han som stod en lång stund och berättade hur väldigt ledsen han blivit när maken blev sjuk, jo tack, det var ju besvärligt. Inte heller blir jag särskilt genomlycklig när människor jag faktiskt inte känner, kommer fram och säger att det är så fantastiskt att se oss.

Och en kväll gick vi på kondis, öppet sent i år, och jag kunde köra bilen ända fram och tack vare en lokal förankring kunde jag parkera lite olagligt, och vi kunde sitta ute med vänner runt omkring och maken var rörande lycklig – ‘jag trodde aldrig att jag skulle komma dit mer’, som han sa. Och nya människor som jag kan se som vänner. Omtanke och värme. Och dessa underbara solnedgångar.

« Föregående sidaNästa sida »