jag försöker tillägna mig makens tillstånd, visst är det bättre att ha dom än att enbart famla i mörkret. Men ibland hjälper det inte alls. Just nu t ex fastnade han i trappan, helt övertygad om att han inte stod på vänsterbenet, vilket är ganska bisarrt för den som står bredvid, – ‘men jag känner det ju inte’ – nej, men benet finns där, har funnits där hela livet. Och han vågar inte lite på det. Och blir alldeles panikslagen över att han inte kommer att komma någonstans. Det verkar rimligt för honom på något sätt att han kommer att tillbringa resten av sitt liv darrande i trappan utan vänsterben. Han är totalt utmattad nu. Fysiskt och psykiskt.

Jag är enbart psykiskt utmattad. Och undrar hur det ska bli. Ingen vet. Allas sjukdomshistoria är individuell.

Och jag känner att den ev avlastningen, som kanske blir av v 33, är väldigt välbehövlig.

Jag skulle önska att jag kunde mer, visste mer, orkade mer.