hade mina föräldrar. Och min farfar. Han brukade läsa på och skicka efter nya sorter. I kanten av stora trädgårdslandet, närmast sovrumsfönstret, planterade han alltid dahlior, men sen fanns jordgubbarna. Och mamma sparade alltid de sista jordgubbarna så det skulle finnas till i dag, pappas födelsedag. Och jag minns alla olika skålar hon använde, ofta en stor vit i flussglas på fot. Tårtfatet har jag. Och jag minns fortfarande min förvåning när det kommit hem till mig och det skulle vara tårta och maken skulle ta fram ett fat och jag självklart sa – ‘ta tårtfatet’ och han inte förstod vilket jag menade. Vi hade ju ätit tårta från andra fat förstås.

Och visst – jag vet ju nu hur det ser ut där jag växte upp, men för mig doftar vit- och gulmåran, bersån är välklippt och gårdsplanen slät. Mina föräldrars egenhändigt byggda hus är rött och gult för mig, inte vitt. Och katten sitter på taket.

Pappas varma händer och vänliga blick. Jag minns fortfarande känslan morgonen när han hade dött på natten och jag stod och borstade tänderna och tittade upp i spegeln och såg hur lika vi ändå var. Och nu var det bara jag kvar.