tisdag, 30 juli, 2013


som frenetiskt surrar runt när man tar i soppåsarna. Och jag bevakar mjölkpaketen som en hök och skruvar på korken så fort jag hinner. Maken tycker jag är lite manisk, men jag hatar verkligen att hälla upp och så ligger det en liten fluga där. Och jag viftar frenetiskt när jag stänger kylskåpet.

För ett par dagar sen stod det i lokaltidningen om en lycklig docent som hade funnit Europas tätaste bestånd av olika sorters blomflugor på några ynka kvadratmeter i närheten av där vi bodde förut. Vi har alla olika skäl till lycka, blomflugor – oavsett sort – ingår inte i mina.

Men jag har tömt dom ordentligt sopsorterade påsarna nu iaf. Det känns så härligt när det är gjort. En ny start på något sätt.

Och i morgon ska jag till tandhygienisten. När maken var där sa hon att det var sista gången dom sågs, för hon ska flytta. Men tydligen inte än då.

hade mina föräldrar. Och min farfar. Han brukade läsa på och skicka efter nya sorter. I kanten av stora trädgårdslandet, närmast sovrumsfönstret, planterade han alltid dahlior, men sen fanns jordgubbarna. Och mamma sparade alltid de sista jordgubbarna så det skulle finnas till i dag, pappas födelsedag. Och jag minns alla olika skålar hon använde, ofta en stor vit i flussglas på fot. Tårtfatet har jag. Och jag minns fortfarande min förvåning när det kommit hem till mig och det skulle vara tårta och maken skulle ta fram ett fat och jag självklart sa – ‘ta tårtfatet’ och han inte förstod vilket jag menade. Vi hade ju ätit tårta från andra fat förstås.

Och visst – jag vet ju nu hur det ser ut där jag växte upp, men för mig doftar vit- och gulmåran, bersån är välklippt och gårdsplanen slät. Mina föräldrars egenhändigt byggda hus är rött och gult för mig, inte vitt. Och katten sitter på taket.

Pappas varma händer och vänliga blick. Jag minns fortfarande känslan morgonen när han hade dött på natten och jag stod och borstade tänderna och tittade upp i spegeln och såg hur lika vi ändå var. Och nu var det bara jag kvar.

– så kan man väl sammanfatta. Och jag hade gärna sovit en timme till i morse, men en annan dag kan det hända.

Jag cyklade i väg till närmaste kyrkan och trampade sen snabbt hem efteråt i det lätta regnet. När jag hämtade maken till gröten var det första han sa – ‘tänk att jag var nere vid stugan i går’ – absolut en av sommarens höjdpunkter för honom. Och han förstod att om jag sagt något innan hade han verkligen tjatat hål i huvudet på mig om det att inte skulle komma att gå.

Och jag satsar på lasagne i dag, Yngste äter lunch hemma och det är minimum att vara tre tycker jag. Ja, man kan frysa in, fast just lasagne har enormt lång upptiningstid.

Och jag har just skickat efter färgpatroner till skrivaren – billiga (ha – knappast) varianten. Men dom som sitter i har hållit väldigt länge, så nästa gång är det mer prisvärt att köpa ny skrivare.