När vi skulle gå in i hissen såg maken att vi hade med rullstolen och jag förklarade att vi skulle inte hem till Tvåan, vi skulle till stugan vid sjön med den alldeles oländiga lilla gångstigen. Och han sa förstås – ‘det går aldrig’ och han hade nästan rätt. I alla fall under en del av försöken att komma fram, då när han själv vägrade komma ihåg hur man reser sig ur rullstolen. Rätt mycket kaos en rätt lång stund. Men sen kom Äldste och anslöt. Så svärsonen och sönerna bar ner honom i rullstolen och det var alltså en total bragd. Sen satt vi vid stranden utanför stugan och drack kaffe och åt tårta och sjöng och hurrade för svärsonen.

Sen var maken så uppiggad att han gick över den lilla gräsmattan vid stugan på hemvägen och sen bar dom honom uppför den förfärliga backen i rullstolen igen. En alldeles märklig dag. Och jag tror jag drack tre liter vatten av pur stress och värme, så det var lite panik på hemvägen innan jag nådde toaletten. Men nu får vi vila.

Och det var så tydligt att det går inte att diskutera med maken när han låser sig, då är det bara handfast kraft som har någon inverkan.