måndag, 29 juli, 2013


att nånstans på mitten där på den ganska oländiga stigen i dag var det riktigt hektiskt. Maken vägrade absolut att samarbeta, Äldste hade inte kommit än och svärsonen och Yngste försökte få till en transportväg där enda möjligheten verkade vara att maken reste sig ur rullstolen och gick ca en och en halv meter. Han vägrade. – ‘Jag kommer att ramla och slå i huvudet’ upprepade han hela tiden. Han ville bara sitta kvar där han var. Och Yngste och svärsonen gick ner till stugan för att leta reda på ev hjälpmedel, plankor eller nåt, och jag plockade de minsta skogshallon jag sett och ett par björnbär och gav maken, Tvåan kom upp med var sitt glas vatten för det var rent tropiskt där och då. Och så dök Äldste upp och plötsligt var dom tre män, en på var sida och en bakom stolen och kunde lyfta hela stolen med maken i över det besvärliga partiet.

Sen ville maken inte äta Tvåans läckra biskvier, som han sa – ‘det är tungt nog ändå för dom att bära mig’ – fast han åt bulle och tårta. Nå ja. Och till slut var han beredd att resa sig ur rullstolen, jo då, det gick, för han ville så gärna titta in i stugan och sen gick han för egen maskin så där tjugo meter av vägen tillbaka, men sen blev det rullstol igen.

Och han är fortfarande alldeles euforisk över att han fick vara med om detta äventyr i dag. Och det beror helt på att Yngste inte gav upp.

När vi skulle gå in i hissen såg maken att vi hade med rullstolen och jag förklarade att vi skulle inte hem till Tvåan, vi skulle till stugan vid sjön med den alldeles oländiga lilla gångstigen. Och han sa förstås – ‘det går aldrig’ och han hade nästan rätt. I alla fall under en del av försöken att komma fram, då när han själv vägrade komma ihåg hur man reser sig ur rullstolen. Rätt mycket kaos en rätt lång stund. Men sen kom Äldste och anslöt. Så svärsonen och sönerna bar ner honom i rullstolen och det var alltså en total bragd. Sen satt vi vid stranden utanför stugan och drack kaffe och åt tårta och sjöng och hurrade för svärsonen.

Sen var maken så uppiggad att han gick över den lilla gräsmattan vid stugan på hemvägen och sen bar dom honom uppför den förfärliga backen i rullstolen igen. En alldeles märklig dag. Och jag tror jag drack tre liter vatten av pur stress och värme, så det var lite panik på hemvägen innan jag nådde toaletten. Men nu får vi vila.

Och det var så tydligt att det går inte att diskutera med maken när han låser sig, då är det bara handfast kraft som har någon inverkan.

är en liten tätort. För rätt många år sen byggde man ‘höghus’, dvs tre stycken åttavåningars. Brandkåren hade inte tillräckligt långa stegar då, men det har å andra sidan inte brunnit där än. Nå, dom tre husen står bredvid rondellen jag passerar varje dag på promenaden och det finns en liten äng på baksidan av dom. Och där sprang två rådjur i morse till min förvåning, jag har faktiskt aldrig tänkt mig att rådjur kan dyka upp mitt i trafiken där. Man lär sig.

Och i dag fyller svärsönerna. Vi ska göra ett försök med den närmaste, det bestämde vi i morse. Och jag ska köpa tårta, så pass stor är tätorten ändå, det finns tre bagerier. Frisörer är det ännu mer gott om.